Träningsglädje

When the drugs don’t work – try spinning!

Pulsspinning

Jag hade bokat in mig på pulsspinning ikväll. Tyckte att det där med puls kunde vara kul. Goddag yxskaft – jag kör ju med pulsklocka i alla fall. Fast lite kul är det ju att se sin puls på en skärm i alla fall, så det var faktiskt värt att missa den stående klassen på SATS Hötorget för annan spinning på SATS Zenit.

När jag satte mig på cykeln och började trampa tänkte jag att det skulle bli en helt värdelös klass. Känslan i benen var lika med noll och de kändes inte alls alerta. Lustigt nog känns det så innan de flesta klasser börjar. Men när musiken väl drar igång händer något. Benen går in i någon slags extas. De får liv!

När instruktörs-Lina sa att dagens pass skulle bli tufft log jag. När hon sa att det egentligen bestod av en enda lång backe log jag ännu mer. När hon sa att om vi ville utmana oss själva och ligga mellan 80-90% av max i puls under de sista 27 minutrarna jublade jag inombords. Det här skulle verkligen bli skitjäklabra.

Skitjäklabra är just vad det blev. Trots att det var backkörning spelade instruktörs-Lina låtar med ganska snabbt tempo. De andra körde intervaller till dessa men jag körde stående backe med ganska hög kadens. Jag låg och pendlade mellan 85-89% av max mest hela tiden men tog tre ”vilopauser” när jag tillät mig själv att droppa till strax över 80% av max. Ibland nosade jag på 92% av max men försökte att inte komma för högt (jag ville orka hela vägen). Höga 80% kändes bra. Tokbra. Visst var jag trött – men jag var euforisk. Drabbad av någon slags spinningpsykos som fick mig att både längta till backjäveln var över men samtidigt njuta av varenda ögonblick.

På golvet bredvid cykeln stod ett par sprillans nya Nikeskor och log åt mig. De är så rosa de kan bli. Jag tänkte att eftersom jag alltid har svarta kläder på mig så måste jag ju skoja till det lite. Skorna får bli färgklicken. Jag älskar dem och de är köpta för ett bra ändamål. Inga skuldkänslor här inte (Grabben – no comments, du köpte faktiskt precis den där nya jackan!!).

Pink shoes!!

Jag försöker få plats på bilden.
Men hallå – skorna syns ju inte!!!!

Syns skorna nu?

>

Ni kan inte anklaga mig för att inte försöka i alla fall.

Yoga på lunchen

Jag jobbar som konsult på ett mycket intressant företag. Intressant är deras idrottsengagemang. Det är i klass med när man gick på universitetet och kunde gå med i olika idrottsklubbar. Eller sektioner, som det kallas här. Utanför jobbgymmet står det en massa pokaler från olika tävlingar man vunnit. De flesta är från början av 90-talet eller tidigare. Sedan gick det utför… i alla fall på tävlingsfronten.

När det gäller utbud på jobbgymmet så går det bra. Spinningcyklarna står fina (hela!) och rena i spinningsalen, styrketräningsutrustningen är komplett om än i ett trångt utrumme och det finns en stor hall för badminton, innebandy, gympa eller – yoga.

Jag och en kollega valde att gå på yogan på lunchen. Poweryoga. Jag har aldrig gått på poweryoga förut. Bara ashtanga och bikram. Bikramyoga är en form av hathayoga och jag har fått för mig att jag gillar hatha bäst eftersom jag på så sätt undviker den förbannade hundenpositionen. I poweryoga kommer man inte undan hunden. Det har jag upptäckt idag. Men den positionen gick ganska bra idag. Kanske för att vi inte stod i den så länge. 5 andetag, per gång. Fast andetagen kändes längre och längre ju längre in i klassen vi kom.

Jag är en otrolig effektivitetsmänniska. Det går inte att nog poängtera. Om saker inte görs effektivt blir jag sur. Det vet Grabben. Han lagar god korv stroganoff till exempel. Men den rätten tar honom en evighet att få till. Därför har jag bara ätit hans stroganoff vid 3 tillfällen under vårt 3 år långa förhållande. Och så brukar jag skälla lite på honom när han pratar. Jag tycker att han förklarar saker och ting i onödigt många ord. Jag klarar inte av att åka tåg eftersom det oftast stannar vid varenda eviga station. När jag bodde i Toronto fick jag hjärtklappning på tåget när jag skulle hem. Och när jag skulle till Halmstad förra helgen blev vi 3 timmar försenade och jag höll på att börja gråta av hopplöshet. Så ja, det är illa, min effektivitetsmanism. Å andra sidan är jag en fena på att jobba och få saker klart – när jag sätter manken till.

Tillbaks till yogan. Det känns som jag tragglat med yoga, body balande och sådana typer av träningsformer alldeles länge utan att få till det. Jag vill så gärna tycka att det är bra. Jag vill så gärna älska yoga. Men jag har inte lust att gå dit, försöka och inte få till det. Därför skulle jag vilja ha en ”one on one session”. En yoga-PT alltså. Bara under en timme eller två, så att jag får en experts fulla fokus på vad det är jag ska känna och var jag ska sträcka. Om jag fortsätter att göra fel så är det ingen mening med att jag fortsätter gå. Det är ju helt jäkla ineffektivt!

För er yogis som läser min blogg har jag 3 frågor:
Har ni tips på riktigt bra yogastudios i Stockholm där de har personliga yogalärare?
Vilken form av yoga tycker du är bäst? (Varför?)
Vilken form av yoga tror du är bäst om man vill ha ökad rörlighet?>

Pumapappan sa att det knappt gick att komma fram till ytterdörren…

>