Instruktörs-Anna skulle ha skämts för mig idag.

Förmiddagsåkning

Jag hade siktet inställt på 15 km längdåkning på förmiddagen. Men då hade jag inte känt på dagsformen. Efter 5 minuter i spåret, varav en pulsnotering på långt över 80% i första backen, var jag inte lika stursk. Då kände jag mig glad om jag ens kom runt 3-kilometersslingan.

AC är den tjej som innehar mängdrekordet här på Blogger Ski Camp. Hon hör till de som åkt minst – men som nöter mest. Hon tog ett extra varv igår före lunch. Och ett extra varv igår innan kvällsbelysningen slocknade. Vi träffade på varande i spåret idag och pratade om att vi var lite trötta. AC sa att hon kände sig pigg tack vare Gainomaxuppladdningen. Men sen sa hon något som verkligen gjorde skillnad. Hon pekade mot mössan och sa att det sitter där. Ja, inte i mössan såklart – men i huvudet.

Istället för att svänga av mot den korta slingan fortsatte jag mot 5-kilometersslingan. Och när jag väl var på den slingan byggde jag på den med 5 kilometer till. Jag åkte verkligen inte bra. Och inte fort. Instruktörs-Anna skulle skämts om hon såg mig. Och det med all rätt. Det är inte åkningen igår som spökar. Inte heller är det mitt LCHF-experiment. Grejen är den att jag ätit alldeles för lite. Och ni har all rätt att skälla på mig! Att göra av med 1800 kcal på längdskidåkning – men äta långt mycket färre kalorier, gör ingen pigg i spåret.

Dukat frukostbord.
3 sorters AXA-müsli:
bärmüsli, dinkelmüsli och guldmüsli.
Det är bra för husfriden att alla tre smakerna
ligger i topp vad gäller populäritet.

I valet och kvalet.

Det var fin utsikt ute i ödemarken!

När jag kom hem kände jag att jag verkligen var tvungen att få i mig något.
Det blev en Gainomax (inte så LCHF, jag vet…)
Hallonsmaken är god. Men vaniljen är godare. Eller choklad… eller…

>