Ni kan inte anklaga mig för att inte försöka i alla fall.

Yoga på lunchen

Jag jobbar som konsult på ett mycket intressant företag. Intressant är deras idrottsengagemang. Det är i klass med när man gick på universitetet och kunde gå med i olika idrottsklubbar. Eller sektioner, som det kallas här. Utanför jobbgymmet står det en massa pokaler från olika tävlingar man vunnit. De flesta är från början av 90-talet eller tidigare. Sedan gick det utför… i alla fall på tävlingsfronten.

När det gäller utbud på jobbgymmet så går det bra. Spinningcyklarna står fina (hela!) och rena i spinningsalen, styrketräningsutrustningen är komplett om än i ett trångt utrumme och det finns en stor hall för badminton, innebandy, gympa eller – yoga.

Jag och en kollega valde att gå på yogan på lunchen. Poweryoga. Jag har aldrig gått på poweryoga förut. Bara ashtanga och bikram. Bikramyoga är en form av hathayoga och jag har fått för mig att jag gillar hatha bäst eftersom jag på så sätt undviker den förbannade hundenpositionen. I poweryoga kommer man inte undan hunden. Det har jag upptäckt idag. Men den positionen gick ganska bra idag. Kanske för att vi inte stod i den så länge. 5 andetag, per gång. Fast andetagen kändes längre och längre ju längre in i klassen vi kom.

Jag är en otrolig effektivitetsmänniska. Det går inte att nog poängtera. Om saker inte görs effektivt blir jag sur. Det vet Grabben. Han lagar god korv stroganoff till exempel. Men den rätten tar honom en evighet att få till. Därför har jag bara ätit hans stroganoff vid 3 tillfällen under vårt 3 år långa förhållande. Och så brukar jag skälla lite på honom när han pratar. Jag tycker att han förklarar saker och ting i onödigt många ord. Jag klarar inte av att åka tåg eftersom det oftast stannar vid varenda eviga station. När jag bodde i Toronto fick jag hjärtklappning på tåget när jag skulle hem. Och när jag skulle till Halmstad förra helgen blev vi 3 timmar försenade och jag höll på att börja gråta av hopplöshet. Så ja, det är illa, min effektivitetsmanism. Å andra sidan är jag en fena på att jobba och få saker klart – när jag sätter manken till.

Tillbaks till yogan. Det känns som jag tragglat med yoga, body balande och sådana typer av träningsformer alldeles länge utan att få till det. Jag vill så gärna tycka att det är bra. Jag vill så gärna älska yoga. Men jag har inte lust att gå dit, försöka och inte få till det. Därför skulle jag vilja ha en ”one on one session”. En yoga-PT alltså. Bara under en timme eller två, så att jag får en experts fulla fokus på vad det är jag ska känna och var jag ska sträcka. Om jag fortsätter att göra fel så är det ingen mening med att jag fortsätter gå. Det är ju helt jäkla ineffektivt!

För er yogis som läser min blogg har jag 3 frågor:
Har ni tips på riktigt bra yogastudios i Stockholm där de har personliga yogalärare?
Vilken form av yoga tycker du är bäst? (Varför?)
Vilken form av yoga tror du är bäst om man vill ha ökad rörlighet?>