Jag har kommit på vitsen med pulsklocka!

Om en uppenbarelse i löparspåret

Sprang med pulsklocka ikväll. Sist jag gjorde det var i somras. Efter 5 kilometers joggande i lera och kvällsmörker ikväll fick jag en uppenbarelse. Jag kom på den verkliga vitsen med min pulsklocka!

Det var bara en sak som var fel med min outfit.
Töntmössan!
Missförstå mig inte, jag älskar mössan –
men det är för fan ingen mössa man springer i!
Det var dock den enda jag hittade.

Det är där pulsklockan kommer in. Pulsklockan är till för att stilla mitt träningssamvete. Jag skiter väl i hur fort jag springer – bara jag tränar effektivt ur förbränningsynpunkt. Snabbare blir jag automatiskt. Eller så får jag fokusera på det senare. Men står det på pulsklockan att jag ligger över 80, 85 eller vilken % av maxpuls det än må vara så ska jag vara nöjd. Och då spelar det ingen roll om jag sprang i 5.20-, 6- eller 7.20-tempo.

Jag sprang och sneglade rätt så mycket på pulsklockan ikväll medan jag kämpade med leran och det kuperade spåret på Galgberget. Jag låg och harvade rätt så mycket runt 170-177 i puls och jag undrade vad det var för fel. Varför var den så låg? Det var ju ingen söndagsjogg jag var ute på. Nej mitt mål var att springa rundan med så hög konstant puls som möjligt. Jag kom upp i 183 slag som mest. Va fan, tänkte jag. Det är ju ingenting.

Det var först när jag kom hem som jag upptäckte att det nog var ganska högt ändå. 185 i puls motsvarar 95% av max. Snittet för rundan låg på 82%. Så kan det gå när man inte fattar hur man ställer om klockan till att visa % av max istället för absoluta tal. Och inte heller kan räkna.

82% av max är väl helt okej ur förbränningssynpunkt. Jag tillhör inte den kategorin människor som tycker att långa lågintensiva pass är bäst för att gå ner i vikt. Det är mest slöseri med min tid. Framförallt är det inte den typen av träning som gör mig lycklig. Eller som löser mina problem. För att få en lysande uppenbarelse krävs med högintensiv träning. Som lite löpning i lera i mörkret en lördagskväll.>