Det blev en halv utmaning. Det gjorde inget. Jag stapplade av cykeln ändå.

Spinning

Var tar man vägen när man är så trött och så andfådd att inte lungorna räcker till? Det undrade jag vid flera tillfällen i eftermiddags. Instruktören Pia har ändrat strategi på sitt fartlekspass. Istället för 30 sekunder nära max + 10 sekunder max, följt av 2 minuter i ansträngande zon, kör hon nu på 2 minuter i nästan nära max och 2 minuter i ansträngande zon – hela passet igenom. Det är svårt att veta vad ”nästan nära max” är. Speciellt i början när det känns så lätt. Det som är en walk in the park de första 30 sekundrarna blev jävligt nära max resterande 90 sekunder.

Men det är just det som är så skönt med den här typen av träning. Man kan vara hur bra som helst. Hur stark och hur vältränad. Men det kan alltid bli riktigt jäkligt jobbigt! There is no excuse!

Jag bestämde mig för att skita i ”nästan nära max” och fortsätta på ”jäkligt nära max”-känslan istället. Jag hade ju rödfärg i håret (!) plus bandana (!) – och varje utmaning var ju trots allt bara (!) 2 minuter. Det var bara att köra. Testa lungorna lite. Se om de höll…

Jag hade tänkt mig 2 x Pias pass. Det blev inte så. På eftermiddagen fick jag sms om att mina goda vänner skulle träffas för en fika precis mitt emot gymmet. Jag som oftast prioriterar träningen, omvärderade mitt val, kompromissade och följde med på fikan. Jag tränar så mycket ändå, och umgås med träningsfolk, att mina icke-tränande vänner förtjänar att stå i centrum ibland. Det var ett val jag inte ångrade. Trots att vi inte delar samma kärlek för träning, så har vi så mycket annat som håller oss ihop.>