Den enes bröd den andres död. Nu är detta inlägg inte lika dramatiskt. Men likväl ironiskt.

Grabben och jag

Grabben mötte upp mig på Allt för Hälsan-mässan igår. Han var tidig och gick och strosade bland viktreduceringsmontrarna. Han hamnade i en kö vid Itrimmontern där det erbjöds kostnadsfri fettmätning. Och rätt vad det var så blev det hans tur.

BMI kontrollerades, och det konstaterades att Grabben var underviktig. No surprise. Men sedan gick vikttjejen i taket av upphetsning. Fettmätargrejen visade på 6.6% och med en sådan låg procentsats var helt plötsligt inte undervikten något att bry sig om. Istället undrade hon ivrigt hur Grabben tränade.

– Jag tränar inte, svarade Grabben innan han till slut erkände att han sprang lite ibland.

Hur det kommer sig att man får en fettprocent på dryga 6% av att springa ”lite ibland” fattar inte jag. Inte tjejen i montern heller som sprang efter fler instrument och letade bland massa kurvor för att hitta en profil som passade Grabben. Men ingenting funkade eftersom de inte hade haft någon besökare med sådan fettprocent på mässan.

Det är enkelt att konstatera att Grabben och jag är varandras motsatser.

Grabben styrketränar i stort sett aldrig (ledsen men en gång i kvartalet räknas inte). Jag gör det ganska ofta. Jag tränar i allmänhet mer än dubbelt så mycket som Grabben. Ändå håller sig både vikt och fettprocent på ganska höga nivåer. Grabben käkar ofta chips, dricker cola, går på Mc Donalds och älskar princesstårtor. Jag kämpar med min kesella. Ironiskt, eller hur!

På sitt lilla papper som Grabben fick med sig hem finns kurvor på vikt och fettprocent. Det visar att ligger man på övervikt enligt BMI, kan man i alla fall vara normalviktig om fettprocenten ligger mellan vissa nivåer. Och tvärtom, som i Grabbens fall, har man BMI på 17 så är man inte så underviktig om fettprocenten ligger på 6.6%.

Det glädjer mig. Enligt BMI ligger jag på väldigt mycket övervikt – men sett till min fettprocent så sjunker överviktsgraden drastiskt. Jippiyay. Eller nåt.>