Jag börjar tappa räkningen nu. Och all känsel i rumpa, knän och tår.

Om man inte kan sitta på sadeln…

…så står man. Det var så jag resonerade på det 11 passet. Det gjorde så förbövelens ont i rumpan att det inte gick att få fram armarna över styret. Därför bestämde jag mig för att stå. Hela passet igenom. Att stå var också skönare för knäna (ologiskt nog). Jag satt vid en gemensam vilopaus på 3 minuter där i mitten.

Otroligt nog är jag fortfarande pigg i benen. Jag känner mig inte trött alls. Jag har bara jäkligt ont. Jag funderade till och med på att skippa pass nummer 11 för att helt sikta in mig på dubbelpasset 12 och 13. Men sen var det något som fick mig att bestämma mig. Jag vet inte vad. Men nu är jag både nöjd och stolt över att jag pinat mig igenom det. Nu återstår bara de sista 2. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra där. Jag har nämligen inga som helst planer på att stå och trampa i 2 timmar. Det finns gränser.

En glad nyhet är att vi fick uppskattat sällskap på spinningen klockan 07.00 (pass 10). Då kom Power-Sus förbi. Fin och fräsch som en nyponros. Tack för sällskapet Sus!>