Innan jag påbörjar ett projekt tänker jag alltid att när det är över ska jag stanna upp, belöna mig själv och verkligen insupa det jag presterat, innan jag startar om igen.

A time for thought?

Jag gillar projekt. Att ge allt i 180 för att sedan stanna upp, ta en paus och reflektera över det man gjort innan man öser på igen.

Saken är bara den att jag är så dålig på det där med reflektion. Och att stanna upp. I längden gör det att man blir ganska trött.

Hela hösten har jag gått och tänkt att när det löste sig med min och Grabbens 3 lägenheter och bankens accept på lån, då sjutton skulle jag spruta skumpa ur vår oöppnade gigantiska jätteflaska. Vi insåg snart att 3 lägenheter var tvungna att bli 2 och försäljningen av Grabbens Kungsholmensetta blev klar för några veckor sedan (med vinst trots att tidningarna skrek om hur priserna föll). Inte sjutton har vi sprutat någon skumpa för det. Vi har inte ens skålat!

Precis så är det med min träning. Jag stannar sällan upp och insuper det fantastiska jag har gjort. Istället glömmer jag bort. Minns knappt att vi sprang marathon på löpband i februari eller 24-timmarsloppet i Hallsberg i somras. Jag är alltid ett steg förbi det jag nyss gjort.

Vi ska spinna i ett dygn om några veckor men jag tänker redan på de 10 milen jag förhoppningsvis springer i Motala i november.

Därmed inte sagt att jag inte lever här och nu. För det tänker jag ofta på. Jag uppskattar här:et och jag värderar nu:et. Det är bara det att jag inte är så duktig på att lägga tid på eftertanke när det väl är gjort. Jag funderar allt för sällan på det jag gjorde då.>