Träningsglädje

Jag har helt ovetenskapligt märkt att tränande personer är trevligare personer. Jag har utgått från att hålla upp dörrar och låta andra gå före, som parameter. När jag går in och ut i varuhus håller ingen upp dörren för mig. Men det gör man på gymmet. Det tycker jag är trevligt. Min slutsats är alltså att tränande människor är trevligare människor.>

Jag är en ovanligt förnuftig och smart person, om än något puckad.

Att välja rätt träningsskor

Jag har med mig packning för en övernattning och tre träningspass (eventuellt fem) till jobbet. Planen var att träna med Coola K ikväll och sedan sova på hennes soffa för att ta ett till pass ihop imorgon bitti. Och sedan träna med Nilla imorgon kväll. Och just det, lunchträna idag och eventuellt imorgon med.

Jag konstaterade på lunchen att det tog mig 4 minuter att gå från jobbet till SATS Stadshagen. När jag var framme och tittade i min blå Hansonpåse från Åre tyckte jag att skorna som låg i den såg lite väl stora ut. Och stora var de. Det var inte mina skor som låg i påsen. Det var min brorsas. Jäkla typiskt! Och puckat. Speciellt som jag efter morgonpromenixen klockan 05.30 imorse verkligen tänkte för mig själv att se till att ta rätt skor.

Jag kan verkligen konsten att vara puckad. Sök på ”pucko” uppe i sökrutan så får ni se. Bäst var nog när jag under Skövde 6-timmars lyssnade på ljudbok med shuffleinställning…

Jag genomförde ändå lunchträningen. Iförd vita strumpor som snabbt bled gråsvarta under fotsulan trilskade jag mig igenom bicepscurls med stång och gick från 12 kg och 15 reps till 15 kilo och 12 reps till 17 kilo och 8 reps och 20 kilo och 4 reps x 2. Sedan gjorde jag en massa crunches på pilatesboll med fötterna på väggen och till sist smög jag ut på stora gymytan i strumplästen och gjorde några tricepspushdowns.

Efter jobbet ska jag försöka rädda mina träningsplaner genom att kolla om jag kan köpa mina gamla Brooksfavoriter i ny version på Stadium.>

Man måste bestämma sig om man ska göra sig av med en ovana.

Jag har bestämt mig

Jag har ofta min telefonväckarklocka inställd på 06.00. Det händer i stort sett aldrig att jag går upp då. Eller ens 06.05. Eller 06.10. Eller 06.15 eller 06.20 eller 06.30. Kanske, kanske 06.45. Jag snoozar i en evighet och mina morgonträningsplaner omprioriteras hej vilt där i ingemansland mellan sömn och vaket tillstånd.

Har man hållt på såhär väldigt länge är det svårt att komma tillbaka. Man har vant sig vid att det ”inte går” att gå upp så tidigt. Det är en lång väg tillbaka. Den börjar med att man måste bestämma sig.

Imorse stod klockan på 05.20. Imorse gick jag upp 05.20. Det kändes till och med ganska smärtfritt att gå upp. Ändå somnade jag 23.40 kvällen före.

Men jag hade bestämt mig. Det är den definitiva skillnaden av att ha bestämt sig som gör skillnaden. För om man velar fram och tillbaka och inte har fokus på att fullfölja till 110%, då öppnar man dörren för alla de där omprioriteringarna som knuffas och vill in.

Jag tog med mig Trixa ut i morgonmörkret och gick runt Svartviksringen. Det är helt klart en av de mer fascinerande gatorna i Saltsjöbaden. Stora hus på nära håll och man har nästan insyn ända in i diskhon. En ensam fågel kraxade gällt och jag kände mig påtagligt trött i benen från gårdagens spinning – trots att träningsveckan knappt börjat.>