Klockan 08.45 söndagen den 28 september 2008, gick det upp för mig vad jag verkligen står för.

Mitt statement

Man kan lukta sig till en marathonstart. Doften av förväntan går inte att ta miste på. Det handlar inte om att det luktar svett. Det doftar något annat. Förväntan, spänning – och en blandning av diverse salvor.

Det var häftigt att stå längs med startstäckan i Berlin. Först var det bara tyst och öde och sedan small det till och det blev stor anstormning.

Men det var ändå inte det som var häftigast.

15 minuter före löparna, startade de som åkte ”handcykel” eller rullstol. De som kämpade sig fram 42 kilometer med skador på ben och underkropp, eller ibland utan ben och underkropp. För mig utgjorde dessa tävlanden allt jag står för i min träning. Det kändes bisarrt att stå och klänga på ett staket i morgonkylan med tårar i ögonen. Jag är ingen mes. Gråter inte när folk dör på TV. Men denna marathonstart var något helt annat.

Det handlar inte om att jag tycker synd om de som inte kan gå eller springa. Det handlar bara om att alla kan. Att inte ge upp sitt eget läge. Och att de som startar ett marathon trots handikapp förstått det – och just då, just här, levde efter den devisen. De ÄR vad jag står för. Att se det i verkligheten gjorde ett enormt intryck. Något som fastnade på näthinnen. Det gjorde inte Haile Gebrselassies nya världsrekord – även om det också är imponerande.

Eliten på hjul gick i mål efter dryga timmen. På min åskådarplats vid 39 kilometer kom det deltagare på hjul även tre timmar efter start. Vanliga människor som förstått att alla faktiskt kan. Vanliga människor som förstått att det går. Vanliga människor som vill.>