Been there. Didn’t do that. So I’ll be back.

Race Day, -2

Resan till Berlin gick väl sådär. Ryanair är måhända billigt, men inte världens roligaste flygbolag direkt. Det är ett evinnerligt köande, plastig flygplansinredning och sur flygpersonal. Men vi kom fram i alla fall. Vi, och IF Linnea som resten av planet bestod av. I alla fall kändes det som så.

NÃ¥gra av mina kollegor var i Berlin förra veckan. Det tedde sig som ett otroligt sammanträffande – men vi verkade ha bokat in oss pÃ¥ samma hotell. Kollegorna hade snällt gjort ett kryss pÃ¥ kartan Ã¥t mig, sÃ¥ jag brydde mig varken om adress eller övriga direktioner utan styrde kosan direkt mot krysset. Fast direkt är nog inte rätt ord. Vi bytte pendeltÃ¥g ett oändligt antal gÃ¥nger sÃ¥ det tog ett tag.

SÃ¥ kom vi dÃ¥ till det där krysset pÃ¥ kartan. Det vara bara det att där lÃ¥g Plaza hotell istället för Palace hotell. Vi skulle inte bo pÃ¥ Plaza. Men det hade mina kollegor gjort. Mina kollegor och jag hade haft för brÃ¥ttom och inte riktigt lyssnat pÃ¥ varandra. Plaza och Palace lÃ¥ter likt – men de ligger ändÃ¥ nÃ¥gon kilometer ifrÃ¥n varandra.

Palace visade sig vara betydligt bättre än vad Plaza såg ut att vara. När vi kom in på rummet stod tofflorna prydligt parkerade nedanför sängkanten och vi hade en TV-tidning omsorgsfullt uppvikt med dagens tablå. Och när vi lämnade hoteller några dagar senare fick vi en ask choklad från personalen. Sängarna var otroligt sköna och vi sov väldigt gott.

Världens längsta hotellkorridor…

Ska man resa billigt ska man i alla fall bo bra!

Race Day, -1

Vi bestämde oss för att satsa alla våra pengar på frukosten och njöt av en buffé fullt värdig de dryga 25 euro den kostade. Jag behövde knappt äta mer den dagen.

Strax före lunch tog vi en taxi ut till ”Marathonmässan” där Grabben skulle hämta ut sin nummerlapp. Det var fullt med folk – men gick jäkligt snabbt. Tyskarna kan det här med effektivitet minsann!

Nummerlapparna vajar för vinden

Jag hittade en massa träningskläder jag bara var ”tvungen” att ha och shoppade loss. Hittade ett par intressanta Asicsskor jag vill köpa – men slog inte till. Det räckte med tvÃ¥ par byxor och en topp. Strata och Speedstar fÃ¥r vänta!

Shoppar-Puma är i farten!

Byxor från Gore Running

Kul rosa och randig tröja från Asics

Byxor från Asics med ränder på bakbenen

Sedan fortsatte vi shoppingen i stan. Eller, vi och vi. Jag! Efter ett tag började Grabben protestera. Han mumlade något om att inte vilja vara trött i benen och fötterna inför imorgon men jag ledde honom vidare. Därefter satte jag honom på varje stol och trappavsats jag hittade medan jag kollade vidare i butikerna.

Race Day

Jag ägnade inte det stundande marathonloppet speciellt mycket tanke. Men pÃ¥ söndagsmorgonen drabbade det även mig. Vi gick upp klockan 6 och jag var skittrött. Till nästa Ã¥r fÃ¥r de ta och senarelägga loppet med nÃ¥gon timme. Start klockan 9 är pÃ¥ tok för tidigt…

Stan var lugn och fridfull förutom de tokar med plastpåsar runt kroppen som tågade mot tunnelbanan och startområdet. Så även vi. Fast utan plastpåsar runt kroppen.

Klockan 9 gick starten och det tog bara dryga 20 minuter för 40 000 personer att springa förbi mig. Grabben var en av dem, men honom såg jag aldrig då. Knappa 3 timmar senare såg jag honom vid 39 kilometer. Under tiden såg jag också Haile Gerbesselaisse, två personer springa utklädda till yoghurtburk och en sked, och en kille som sprang i ett hjul. Bland mycket annat.

Yoghurtburken och skeden...

Livsfarlige bollöparen…
(Tur att det är platt i Berlin,
hur gör man i nedförsbackarna?)

Grabben var snabb i mÃ¥l, och snabb efter mÃ¥l. Snart var vi tillbaka pÃ¥ hotellet igen och sedan ut för att vila benen pÃ¥ en turistbuss som tog oss runt stan. Ju längre eftermiddagen led, desto mer glömde jag bort att Grabben nyss sprungit 42 kilometer. Det märktes bara i trapporna…

Det tog inte lÃ¥ng tid förrän vi bestämt att vi kommer tillbaka samma helg nästa Ã¥r, bor pÃ¥ samma underbara hotell och springer samma marathon – men dÃ¥ ska jag minsann ocksÃ¥ vara med.>