Jag har varit ute och sprungit så fort jag kan.

Terrängintervaller

Mormor stod som bäst och stekte pannkakor när jag tog med mig Grabben ut på vinterjogg. Det är inte vinter, det har bara precis blivit höst, men det känns som vinter. Det är mörkt och det är kallt och allt man vill är att dricka te under en filt.

Teet fick vänta, först skulle jag ut och springa så fort jag kunde. Platsen där det skulle ske var terrängslingan i skogen som böljar sig runt en bit av en golfbana. 1370 mjuka meter med många knixar och två rejäla uppförsbackar.

Det var på dessa 1370 metrar jag skulle bekänna färg. Bevisa för mig själv att jag lever.

Problemet var bara att jag hade lite svårt att se klockan i mörkret. Efter intervallen mindes jag inte riktigt vilken minutsiffra jag började på. För enkelhetens skull hade jag valt att inte starta om klockan för intervallen, utan istället börja springa på nästa ny minut.

När jag kom i ”mål” sa klockan att jag sprungit i 10 minuter. Men det kan inte stämma. Jag kan inte ha sprungit en dryg kilometer på 10 minuter. Frågan är bara vad som gick fel. Jag är 99% säker på att klockan stod på 12 minuter när jag startade. När jag kom i mål stod den definitivt på 22 minuter. Cirka 5 minuter har tillkommit någonstans. Frågan är bara var. Och hur. Jag som sprang snabbare än jag någonsin gjort förut. Under 5-tempo, enligt Grabben.

Hur som helst. Vi fortsatte med lite fler intervaller innan vi sprang hem – och drack te.>