Mamma säger att det är sommar fram till 15 september. Det är alltså två dagar kvar. Solen sken i förmiddags men det blev kallt efter lunch så Grabben hade på sig underställ under löparstassen när vi satte av uppför berget. Som sagt, det är sommar…

Att göra i Åre

Vi vaknade till den sedvanliga men vackra inversionen i Åre. Dimman låg tung över Åredalen men lättade medan vi åt skogsbärsyoghurt med linfrön och kokosflingor och halvt löskokta ägg. På Fjällgården kan man få bed and breakfast för 395 spänn vilket håller bra mycket högre klass än ditot på Smögen för många hundralappar mer.

Kall luft mellan träden i Åredalen

Förutom Grabbens jobbmöte högst upp på toppen i Björnen före lunch har vi haft semester hela dagen. Solen sken ikapp på Åre torg och man kunde tro att vi var i Norge. Det pratades norska överallt och folk och mtb-are satt på uteserveringarna i t-shirt och drack pilsner. Solen värmer – när den skiner.

Högst upp i Björnen kommer nya
lyxhotellet Copperhill Lodge att öppna i vinter.
Idag är det inte särskilt färdigt…

Sol på Åre torg!

Vi vandrade ut och in bland butiker och det var rea och rabatt på var och varannat ställe. Bland annat inne på Peak. Schyssta kläder till bra priser. Vi fick oss varsin nästan likadan blå jacktröja för 500 spänn styck. Jag har nästan bara svart i min garderob – så blått känns som ett lagom alternativ.

Något annat än svart…

Vi lunchade på Lok & Latte i gamla stationshuset och började sedan ladda mentalt för eftermiddagens utflykt: en (halv) topptur på fjället. Grabben grundade med underställ innanför löparkläderna medan jag körde på mina vadlånga byxor. Sedan gav vi oss ut – och upp.

Viktigast i resväskan: joggingskorna!

Skutan är brant och det märks inte lika mycket med skidor och snö under fötterna som nu när det är barmark. Backen från Fjällgården till Hummelliften är grymt brant och vi tog oss mödosamt uppför serpentinstigen. Eller, jag tog mig mödosamt uppför. Grabben studsade upp.

En blek Kenyan på väg mot toppen!

Halvvägs upp.

Äntligen på väg ner.

Uppförslutet bara fortsatte och fortsatte och slutade inte förrän vi var framme vid Café Olympia. Jag fick aldrig någon mjölksyra i benen men hade däremot behövt dubbla uppsättningar lungor. Jag gick, joggade och backspurtade om varannat.

Jag vete sjuttom om det gick så mycket lättare nedför. Det är svårt att springa i branta nedförslöpor med rullande stenar men Årevägen ned från Bräcke var lätt och bekväm och det gällde bara att våga släppa på och låta benen rulla. Jag släpper hellre loss med pjäxor än med löpardojjor på fötterna.

Branten upp från VM6:an till Fjällgården var värst. Grabben studsade fortfarande uppför väggarna medan min puls gick i taket bara av att gå uppför. Branterna i Ursvik är som blyga kullar i jämförelse…

Nu vilar vi framför friidrotten på TV:n, sedan blir det förmodligen middag på favoritstället Twins. Jag ser fram emot ett glas vin. Det är bra för benen enligt Colting.>