Återkomsten till Pias pass var jobbig.

Tvärtomträning

Jag har inte kört Pias pass sedan början av sommaren. Hon har haft alldeles för lång semester. På ett sätt kan man säga att Pia förstört alla andra pass jag går på. Jämför med Piapassen bleknar de andra spinningklasserna något så kolossalt så det finns inte.

Jag och Coola Karin diskuterar ofta vad det är Pia har. Jag tror mycket pÃ¥ att hon leder klassen – men att hon signalerar att man tränar under eget ansvar. I andra klasser uppmanas man inte att tänka själv – just själva grejen med gruppträning uppfattas som att man faktiskt inte behöver tänka själv, vilket är lite absurdt. Jag gillar inte grupper. NÃ¥got händer med folk i grupp. Man tappar all förmÃ¥ga att tänka själv. Man följer bara alla andra. Jag har sett i normala fall fullt fungerande chefer hamna i en grupp och inte veta var det ska ta vägen pÃ¥ konferensen trots att alla har ett ”hit ska du”-kort runt halsen likt smÃ¥ ensamma barn som flyger själva utan vuxet sällskap. Karin tycker att Pia har en förmÃ¥ga att ”se en”. Hon är personlig. Det är skillnad pÃ¥ att säga hej och att säga hej. Jag har varit stammis pÃ¥ mÃ¥nga pass, och vet att mÃ¥nga instruktörer känner igen mig. Men det är fortfarande ett distansierat hej. Det är när man blir sedd som man presterar. Det är väl det som är ett av de stora problemen i skolan.

Trots att Pia är super gjorde jag tvärtemot vad hon sa hela klassen igenom. Hon hade planerat för nÃ¥gon form av uppbyggnadspass som bestod av nÃ¥got lägre puls än superhög puls (förutom pÃ¥ slutet) och sedan sittande cykling i en kvart för fÃ¥ in nötet. Här var det planerat för cykelträning alltsÃ¥. Jag har dock inte för avsikt att bli bättre pÃ¥ att cykla. Jag tränar spinning. Och jag ville köra sÃ¥ nära maxpuls jag kunde sÃ¥ länge jag kunde. Istället för att sitta och nöta i 14 minuter bestämde jag mig för att stÃ¥ och nöta i 14 minuter (eller hur mÃ¥nga minuter det nu var). Det gick bra de 5 första minutrarna. Ett par minutrar till ocksÃ¥. I mitten undrade jag om jag tagit mig vatten över huvudet men bestämde mig för att köra pÃ¥ ändÃ¥. Herregud det handlade ju bara om nÃ¥gra minutrar – inte en evighet. Med 3 minutrar kvar kändes mÃ¥let nära och med 1 minut kvar ökade jag kadensen. Jag var ju lÃ¥ngt ifrÃ¥n slut för sjutton!

När jag satte mig i sadeln igen flashade det förbi en krampkänning i ena vaden och jag kan nog inte komma ihÃ¥g att jag haft kramp i benen pÃ¥ träning förut – förutom när jag simtränade med Karin och hade benen lÃ¥sta i nÃ¥gon flytmojäng med syfte att jag inte alls skulle använda dem. DÃ¥ fick jag ocksÃ¥ kramp. Känningen försvann lika snabbt som den kom och det var bara att ställa sig upp och spurta hem i backen pÃ¥ slutet – dÃ¥ hade jag riktigt tung belastning pÃ¥ hjulen och när jag gÃ¥tt över mÃ¥llinjen kändes lungorna alltför smÃ¥.

Det blev snabbdusch och minimal tid för eftersvettning och en sak är säker och det är att det inte är lätt att lägga pÃ¥ foundation när man inte svettats klart. Den gÃ¥r inte in i huden utan lägger sig som ett inte särskilt smickrande täcke pÃ¥ ytan. Lite löst puder fick bli lösningen och sedan snabbt iväg till Nacka Strand och ett infomöte och vad möter mig där om inte en backsprintstävling pÃ¥ rullskidor. Det sÃ¥g väldigt jobbigt ut. Backen upp frÃ¥n Nacka Strand är bÃ¥de brant och lÃ¥ng och innehÃ¥ller vägbulor. Men det var kanske tur att de inte Ã¥kte nedför… hur bromsar man pÃ¥ rullskidor?

>