Jag var berövad riktig duschcréme under min uppväxt. Ni vet, sådan där dyr Palmolive eller Dove man förmodligen alltid tar för mycket av. Hemma hade vi hade bara torr tvål som man tvättar händerna med.

I mitt hem finns det numer alltid duschcréme, kosta vad den kosta vill. Jag ska bara ha! Helst ska den dofta så som jag minns att mina kompisars duschcrémer doftade. Min egen tvål luktade alltid bara vanlig, tråkig tvål.

För mig är duschcréme en riktig lyx. Varenda gång jag ser duschcrémen i duschen tänker jag på hur väldigt lyxigt jag har det. Så har jag tänkt sedan jag flyttade hemifrån för nästan 9 år sedan. Däremot är det inte alltid jag använder duschcrémen. Den är för speciella tillfällen. När jag tränat riktigt hårt och är riktigt trött. Jag måste liksom förtjäna den. Tänk vad uppväxten sitter i! Och tänk vad sjukt att jag sitter här och skriver ett jäkla inlägg om duschcréme.>