Att springa eller inte springa, det är inte frågan. Frågan är när det ska springas.

Direktrapport från resonemang i Pumas huvud

Den 18 oktober kan man betala för att springa 42 kilometer i Växjö. Det är Växjö marathon. Jag kan tänka mig att betala för att springa 8 varv på den 5-kilometer som påbjuds loppet. Men jag har noll lust att springa långpass inför loppet. Jag har inte sprungit ett riktigt långpass sedan mitten av maj. Jag vill hellre löpträna med pulstoppar och fartökningar. Jobba på att bli snabbare på 10 km.

Hade det varit något annat marathon den 18 oktober hade jag inte varit så intresserad. Men nu råkar jag tycka om flervarvsbanor (mentalt sett känns det inte så långt) och jag vill springa Växjö bara därför. 8 varv är dessutom en perfekt siffra. Varken för få eller för många varv.

Dock skulle jag kunna hitta vilken annan 5-kilometrare som helst och springa mitt eget marathon när jag vill. Slå ihop det med långpasset liksom. Göra en och samma grej av det. Då slipper jag det långpasstråkeri jag just nu upplever, men uppnår också den härliga självförtroendehöjdaren som kommer på köpet med ett marathon. Att det är totalt oförnuftigt skiter jag i. Det var inte förnuftigt att springa 24 timmar heller. Det är egentligen inte förnuftigt att springa något som helst ultralopp.

Hur ska jag göra? Jag vet! Jag ska testträna långpassmarathon på egen kilometerbana. Jag ska bara hitta en tid som passar. Det är ont om lediga helgdagar fram till Växjöstart. I och för sig skulle en fredagskväll också fungera. Efter mitt 42 kilometers testpass ska jag utvärdera min nya ståndpunkt inför Växjö Marathon.>