Jag hittade en gammal goding i garderoben. Det får mig att längta till Åre. Till skidåkning, till brännande ben och till jakten efter känslan när det verkligen flyter. När skidorna går som på räls. När det är kraften som gör att det svänger av sig självt. När jag bokstavligt talat bara åker. Jag vill ha snö, vinter och -10. Nu! Jag vill ha morgontimmarna i Gästrappet och eftermiddagen i Stendalen. Jag vill ha hårdpackat under mina Nordica Dobermanns och mjukt och löst under mina Völkl Mantra. Jag vill åka skidor!

Åka Skidor!

Konstigt nog drömmer jag aldrig om längdåkning. När jag tänker på längd tänker jag på lätta nedförslut som blir till ruskiga stup eftersom jag inte greppat balanskonsten på plockepinnskidorna än. Ett spår som svänger i en nedförsbacke är en smal balansgång mellan omöjlighet och en fråga om tur. Det är vurpor, det är snorigt och det är svettigt och det är vind genom kläderna. Men nog sjutton ska jag ge mig på det ändå. Behärska tekniken, bemästra vackarna, bege mig hela vägen från Sälen till Mora.>