En morgontrött kropp vill upp och ut men ändå inte.

Morgonmotion

Vi bestämmer oss för halv åtta kvällen före morgonen efter. Det är en lagom tid. Lagom för en lördag. Ändå är det så förskräckligt svårt när klockan ringer. Jag vill bara sova lite till. Någon minut extra. Minutrarna går fort och plötsligt är klockan 07.47. Trixa som vill ut nu på en gång studsar upp i sängen med viftande svans och väcker mig bryskt med en morgonpuss. No mercy.

Mamma cyklar stadigt på vinglig cykel med mig och Trixa springandes bredvid. Trixa i koppel och jag på egen hand. Tur är väl det. Grannarna sover sött och solen skiner. Morgonstelheten försvinner efter några postlådor och vi springer säkert lite för fort för en mjuk morgonjogg. Men det är friskt och fritt och fantastiskt uppiggande.

När vi kommer fram till udden tar asfaltsvägen slut. Vi promenerar nerför den barrtäckta stigen som följer klipporna längre ner och längre ut. Morgonsolen smeker varsamt vattnet och de flata klipphällarna och där bor Mark och Jonas som skänktes sin lite udda strandvilla med vattenläge. Det är tyst och lugnt och de är nog inte hemma spekulerar vi och fortsätter stigen som går uppför bergsknallar och genom tallskog.

När vi kommer tillbaka till vägen och cykeln och jag och Trixa farten och svetten rinner längs ryggslutet. Snart galopperar hon bredvid mig medan jag spurtar uppför den sista backen hem.

Frukosten efteråt är extra god med pappas latte och knäckebröd med ost och fikonmarmelad och inte förrän på måndag börjar jag med mitt vanliga, nyttiga proteinliv igen. På måndag är jag tillbaka i verkligheten med riktiga gympass och jobb på dagarna men ingen vanlig vardag så långt ögat når. Jag tänker ha alldeles för roligt i livet för att kalla det vardag.>