Coola Karin och Fantastiska Funrun har redan gett sina versioner. Här kommer min berättelse om 24 timmar som gjorde så ont, men av vilka jag bara minns det roliga.

Mina 24 timmar

Strax efter klockan 07.00 i lördags morse pratade jag med Grabben på telefon. Jag var någonstans utmed den drygt 1.2 kilometer korta banan och hade gjort runt 50 varv. Jag bad honom påminna mig om hur jag kände just då, om jag någonsin skulle komma på den ofantligt idiotiska idén att springa ett tidslopp igen. Men jag funderar redan på hur jag skulle kunna lägga upp en smartare taktik i framtiden. Jag funderar på om det kanske skulle kunna vara skoj med ett 12-timmarslopp. Jag funderar på om 6-dagars kanske kan vara något ändå – med målet att göra en mara om dagen.

Trots att jag minns smärtan, minns den otroliga värken i benen strax före midnatt, minns hopplösheten när jag tappade halva cheeseburgaren som var det som hållt humöret uppe under flera varv mitt i den mentala ensamheten, så är det ändå glädjen, lyckan den positiva känslan av prestationen som väger tyngst efter dygnet i Hallsberg som tog sin början klockan 12.00 den 25 juli 2008.

Fantastiska Funrun innan start.

Vi tar det från början.

Hemma hos Grabbens föräldrar strax utanför Halmstad ringde väckarklockan klockan 05.00 fredagen den 25 juli. Med sömngrus i ögonen kravlade vi oss mödosamt upp ur de varma sängarna. Förberedde frukost och åt 2 limpmackor med ost och skinka under morgontrött tystnad. Strax efteråt var vi inpackade i bilen – på väg mot Hallsberg. Då hade några män och kvinnor redan varit ute och gått och sprungit konstant under nästan 5 dygn.

Den vinnande greken gjorde nästan 2000 varv

på denna 400-metersbana.

Strax efter klockan 10 rullade tåget från Stockholm in i Hallsberg. Jag hade precis börjat bli nervös så det var skönt att få dela tankar och känslor med de två tuffa långlöparbrudarna som jag mötte på tågstationen. Tillsammans skulle vi komma att sänka medelåldern på 24-timmarsloppet rejält. Tillsammans och var och en för sig skulle vi bli invigda i den lilla skara galningar, eller idioter, som är ute och springer i 24 timmar.

Tre galningar: Funrun, Puma och Nike

Klockan 12 stod solen högt på himlen och 24-timmarsbanan badade i solsken. Så skulle det förbli hela dagen. Asfalten brände, solen stekte och det var inte mycket vind att tala om. I efterhand har jag fått berättat för mig att det var uppemot 40 grader i solen. Medan många andra i det cirka 25 personer starka startfältet gick ut med ett ambitiöst tempo från start tog vi det lugnt i vår trio. Vi promenerade över startlinjen efter att ha fått goda råd från en ultraräv som avverkade 6-dygnsloppet som pågick på 400-metersbanan. Vi gjorde ganska många varv i snabb gångtakt och stektes sakta och obönhörligt utmed asfalten. Vi längtade konstant efter att solen skulle gå ner och att kvällens svalka skulle ta över.

Publiken i skuggan.

De tävlande i solen

(banan till vänster).

Jag hade planerat mycket av mitt dygn efter radions programtablå. Den första timmen ville jag känna av stämningen och njuta av känslan av att vara igång. Sedan följde en eftermiddag med Måns Zelmerlöw som P1:s sommarpratare och några timmar med Christer i P3. Sedan Studio1 och senare Karlavagnen. Jag minns inte hur länge den planen höll. Jag minns att jag gick med lurarna i öronen men jag minns inte vad jag lyssnade på. Jag minns inget av det som sades. Jag minns knappt varven jag gick.

Jag minns bara att det gick bra i början, helt enligt plan, ja kanske lite bättre trots att vi gick ut lugnt och sansat. Sedan minns jag inget mer förrän det värkte något otroligt i benen efter det att solen gått ner.

Jag hade sprungit några varv och det kändes bra. Skuggan hade äntligen tagit över banan som gick runt en skola. En skittråkig väg egentligen men som tack och lov var helt platt förutom en gatstenskant på 10 centimeter. I början var den obetydlig men timmarna innan slutsignal fick man verkligen planera för den: då hade den blivit till ett gigantiskt trappsteg.

Första pausen efter att ha slagit mitt pers

(42 195 meter)

Jag hade tagit mig fram till fots längre än jag någonsin gjort förut och jag hade haft ett bra flow de senaste varven. Men någonstans i ett avstannande löpsteg var det som om skelettet i benen började skrika. Ett ramaskri av protest och ihållande ilska. Det värkte något så otroligt att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Smärtan jag känt klockan 19.55 då jag trodde att foten bokstavligen gått sönder i skon och var på väg att falla isär var ingenting i jämförelse. 19.55 sprack huden under foten. Ja det var så Karin beskrev det när hon inspekterade vad som kunde orsakat smärtan som kom från ingenstans.

Medan Funrun och Karin kan visa upp fötter med riktiga köttskador, gigantiska blåsor och kladdigt var, höll sig mina fötter fräscha i jämförelse. Det var bara ett litet problem. Huden under foten veckade sig ganska tidigt och började svida. Jag var smart att klistra på compeed ganska tidigt och det var smärtfritt fram till klockan 19. Då sprack världen. Då sprack förmodligen en blåsa under foten. Tursamt nog var det en snabbt övergående smärta. Efter ett tag hade jag gått in mig i den nya situationen som foten innebar och det kändes bra igen. Blåsan var tillplattad. Borta ut medvetandet.

Det fanns förmodligen mat att tillgå under loppet. Ändå blev det bara en liten plastkopp med pasta klockan 20.00, en cheeseburgare klockan 24 och en risifrutti klockan 05.00 i form av fast föda. Jag hade helt missat att äta lunch och limpmackorna från morgongryningen fick räcka till energi för hela dagen. Jag klagade över hunger strax innan start men glömde snart av de
t. Vid i stort sett varje varvning drack jag antingen någon deciliter avslagen cola, vatten eller sportdryck. Men det jag ofta längtade efter var ett glas mjölk – och efter några konstiga blickar från funktionärerna fick jag det istället för annan energi vid några tillfällen. Jag har svårt att äta när jag är fysiskt trött och chokladbitarna, de små smörgåsbitarna eller kexen lockade inte alls. Mjölken var det jag levde på och även lite skumgummigodis som också funkade bra. Många av de andra löparna hade egna langare med sig som servade på beställning. Karin och Funrun hade egen specialmatsäck med energigrejer och jag hade ingenting annat än en bil som blev till min vilopaus under ett par timmar mitt i natten. Tack till er tjejer för allt jag fick låna, plåster och Resorb och godis och annat!

Strax före midnatt var jag trött och ynklig. Jag hade inte kommit speciellt långt men benen värkte som sagt och vänster sätesmuskel ville inte vara med i leken längre. Jag gick länge och väntade på cheeseburgaren som utlovats och när jag äntligen fått den och satt mig på en trappa att äta spillde jag först ut mjölkglaset och sedan tappade jag halva hamburgaren genom gallret. Då var livet inte roligt. Karin sprang på för glatta livet och hade världens flow och Funrun gjorde varv efter varv efter varv som en pålitlig Rolex som aldrig stannar.

För egen del tog varje varv en evighet och när jag var längst bort på banan var det bara jag och mörkret och hopplösheten. Tröttheten höll på att besegra mig. Jag försökte tänka förnuftigt så jag satte mig i bilen och stannade envist kvar trots att Karin försökte locka ut mig. Jag somnade av och vaknade klockan 02.00 då Karin försökte komma in. Försökte var ordet. Det var inte det att bilen var låst. Det var bara det att hon frös och huttrade och var så stel att hon knappt kunde komma in. Vi satt och undrade vad fan vi gjorde på denna galenskap i Hallsberg innan jag sov någon timme till.

Trötta men lyckliga dårar under en paus jag inte minns.

Strax efter klockan 04.00 kom en annan löpares personlig vätskelangare med små dalahästar i öronen och sa att det inte var lika kallt ute som det såg ut att vara. Lägligt nog kom Funrun också förbi och sa att hon hade 7 varv kvar innan hon var i mål – efter 10 mil. Jag såg min chans till sällskap och motivation och bestämde mig snabbt för att haka på under hennes sista varv. I början gick vi på ganska raskt, men för varje varv gick det långsammare och långsammare. Jag var otroligt glad för Funruns skull när hon äntligen var i mål och tänkte för mig själv att nu skulle jag gå lika många varv för min egen skull. Sedan skulle jag också vara nöjd. Jag gick två varv vilka kändes som en oändlighet. Benen ville inte ta mig framåt och jag hade knappt styrfart. Höger ben var pigg som en mört men vänster ben var kaputt. Jag hade ont i knävecket (förmodligen ett muskelfäste) och sätesmuskeln strejkade fortfarande.

Funrun låg och myste (och hade ont) på en sovsäck

efter sina dubbelsiffriga mil:

med en snygg 24-timmarsbränna och

igenplåstrade fötter som inte längre fick plats i ett par skor.

Jag försökte ta till alla knep jag kunde. Sa till mig själv att jag bara behövde gå en timma till innan jag fick ta paus. Ringde till Grabben som snabbt slog bort sin morgontrötthet och försökte pusha mig framåt. Ringde till mamma och hade gråten i halsen när jag hörde hennes röst. Efter att vi lagt på kom mycket riktigt tårarna. Inte på grund av smärtan men på grund av hopplösheten av att allt tog sådan jävla tid. Stegen var så korta och banan var så lång.

Klockan 9 tog jag paus. Då var det varmt och soligt igen och hela banan låg åter i solgass. Om några timmar skulle 24-timmars vara slut och 6-timmars (och 1-timmars) vara igång. Strax efter 10 var det mycket folk kring banan. 10.30 hände något mycket märkligt. Jag fick för mig att jag skulle testa att gå ett varv. För ett varv skulle jag nog hinna på en halvtimma tänkte jag.

Jag var stel när jag ställde mig upp. Jag vet inte hur eller varför, men jag tog ett löpsteg. Sedan ett till. Och ett till. Jag kände inte ett dugg. Ingen smärta, ingen stelhet. Benen var rörliga, pigga. Fötterna fräscha. Det var som om jag inte hade gått ett enda steg de senaste 23 timmarna.

Jag sprang två varv. Inte snabbt, men det var definitivt de snabbaste två varven jag gjort på hela dygnet. Langarna som sett mig hela dygnet applåderade entusiastiskt när jag joggade förbi och förmodligen såg hur pigg och frisk ut som helst. Mitt i yran fick jag med mig Berglund på ett varv runt banan och förhörde mig om hans taktik innan 1-timmarsloppet. Jag sprang om andra deltagare som mödosamt släpade fram fötterna och jag kände att nu hade jag riktig vind i seglen. Jag gjorde två varv på snabba minutrar. Sedan stannade jag upp, tog en dricka och såg att det fanns tid till ännu ett varv. Så jag sprang igen. Just då var jag odödlig.

När en biltuta signalerade loppstopp hade jag avverkat 74 195 meter. Jag är stolt över den relativt blygsamma distansen men allra nöjdast är jag över hur jag tog mig upp från viloläget på gräsmattan och på något sätt bestämde mig för ett varv till. Jag är lika stolt som jag är förvånad.

Krämporna kom tillbaka strax efter målgång för att verkligen sätta klorna i mig framåt kvällen. Såhär dagen efter är det är ömt under fötterna och jag kan inte lyfta vänsterbenet för egen maskin. Vänster knäveck är ganska svullet och jag är otroligt stel i vänster höft på grund av sätesmuskeln och jag har träningsvärk i vänstra delen av ryggen. Högersidan mår prima och huvudet är det inget fel på. Jag är bara lite knäpp som kan tänka mig allt detta en gång till!

Tack!

En eloge till alla som orkat läsa ända hit. Tack för att ni läser, för att ni hejar och för att ni inspirerar!

En stor dunderklapp i ryggen till Funrun som var grymmast i Hallsberg – du pinnade på genom smärta och nattmörker och gjorde otroliga 10 mil innan morgonen var slut. Jag vet att det fanns de som kom längre (vinnaren gjorde 20 mil) och att vissa höll på längre (som de underbara galningarna i 6-dagars) men det är dig jag kan relatera till. Det är du som bär fanan högst i min värld!

Ett stort tack till Karin som gjorde mig sällskap många varv och som delar min passion för galenskaper. Det är så befriande
att det inte finns något tak i vår värld. Att ingenting är omöjligt. Ingenting är för stort att ge sig på.

Vad hände med Grabben?

Grabben kom, såg, och lämnade metropolen Hallsberg för en annan metropol: Östhammar och en 30-årsfest. Jag är dock mycket nöjd med att han precis erkänt att han också känner sig sugen på ett ultratidslopp. This is just the beginning!

>