Vintern är långt borta, men jag har besökt skidbacken ändå.
Backträning
Vi angjorde Halmstad sent inatt. Efter lite sovmorgon och frukost satte jag på mig löparkläderna och hälsades välkommen till löparturen av en störtskur. Jag kunde inget annat än skratta när jag blev tokblöt av regnet, men Grabben sprang iväg likt ett skrämt rådjur och letade en tät björk att stå under.
Men vad gjorde väl nÃ¥gra regndroppar i hÃ¥ret – blöta skulle vi bli ändÃ¥. Jag hade nämligen bestämt att vi skulle springa upp och nedför en skidbacke. Där fanns ingen asfalt. Inget grus. Här fanns bara blött och oklippt gräs som fick skorna att lÃ¥ta ”chipp chipp” i varje steg.
Det är bra att springa uppför skidbackar. Helst om det dessutom är lite terrängigt. Bra för balansen, bra för fötterna, bra för huvudet, bra för rumpan och bra för benen. Mjölksyran satte sig i rumpan – och i knäna (fast det var nog mer lÃ¥ren) ganska mycket pÃ¥ en gÃ¥ng. Grabben, som tipsar och pÃ¥minner om armföringen i all oändlighet, fortsatte att tjata om att jag skulle upp upp med armarna. Jag försökte pendla med armarna upp till öronen, men det gjorde ju ingen skillnad. I alla fall inte för mjölksyran i benen…
Vi ”gjorde” backen tre gÃ¥nger innan jag tyckte att det fick räcka. Benen skulle hÃ¥lla för att springa hem ocksÃ¥…>
