Jag har gått och väntat och längtat. Nu har jag äntligen sett den – och gjort den.

Rumpans bästa vän

Backar är bra. De ger en snygg rumpa och de ger bra flås. Jag borde helt klart köra mer backträning!

I Stockholm finns det en hel del backar. Men jag kan inte påstå att de ligger på rad som ett pärlband. Det blir mest springa upp och ner några gånger. Annat är det på den runda jag nyss sprungit. Den som berättats för mig flera gånger den senaste tiden. Grabben har pratat om den. Och grabbens (löpar)föräldrar har beskrivit den. Jag såg framför mig en uppförsbacke i form av en brant mur som knappt gick att åka uppför med bil. Rundan bestod av 2-3 kilometer uppvärmning – sedan tog den så kallade väggen vid. En kilometer eller två med backe efter backe i olika längd och lutning. Perfekt!

Backträning är bra.
Backträning i terräng är bättre.

Grabben (coachen) tjatar och tjatar om mina armar hela tiden.
Och det med rätta, i och för sig.
Jag måste pendla mer.
Helst ska handen upp till örat…

Ingen backe. Men väl en jäkligt cool skog.

Man blir sådär härligt trött och flåsig av backar. Och benen blir sådär skönt sega. Jag riktigt känner att jag jobbat – och nu väntar jag bara på hur rumpan ska lyfta sig några centimeter som en positiv konsekvens. Annars får jag väl springa i fler backar. Om det blir ett till pass idag ska det bli fartlek på en slinga med många småbackar.>