I have a dream.

Vill, vill inte, vill, vill inte, vill…

Jag älskar tanken på att paddla kajak en solig sommardag. Det ska vara jag, havet och en kajak (och en bikini så att man får jämn bränna och en kompis så man inte slår runt och dör i all sin ensamhet). Men jag är livrädd efter en dum men komisk incident för något år sedan med en galen engelskman. Jag pratade med Coola Karin i telefonen igår och då föddes drömmen på nytt.

Jag vill paddla kajak – det verkar så underbart. Ja, förutom om man sitter i en kanadensare mitt i Djurgårdsbrunnskanalen tillsammans med en engelskman som aldrig paddlat förut och det kommer en liten liten motorbåt som orsakar små små vågor men som engelskmannen tycker är gigantiska så han ställer sig upp i kanadensaren och ska hoppa ur och såklart tippar hela skiten och han åker i och jag åker i och våra väskor med både pengar och telefon och kameror åker i och hans skor fastnar i den bottniga dyn och alla turister skrattar åt oss och vi går genomblöta på Strandvägen och sätter oss på ett utomhuscafé och jag försöker torka mina drypande hundralappar innan vi barfota går till Stadium vid Sergels Torg och köper flip flops. Sedan dess har jag inte paddlat någon jäkla kanadensare. Eller kajak. Jag är skitskraj. Men fan vad jag vill ut och paddla!

Det ligger både en kajak och en kanadensare hos mina föräldrar. Skräcken är för stor för att jag ska testa ens där. Jag har med andra ord allvarliga problem – som jag vill bota. Hur gör jag? Vart går jag?>