Det blåser idag med. Men man får inte vara för bortskämd med vädret. Vi gav oss ut både i backen och i löparspåret!
En massa centimetrar puder
Idag var det en skidåkares dröm. Ja nästan i alla fall. Om man bortser från snålblåsten, den grå himlen (fast ibland nådde solen faktiskt igenom) och den alldeles för långa liftkön. Det var mååånga centimetrar nysnö och man kunde åka orörd pistsnö ända fram till lunch. Det var ”pow pow” för hela slanten!
Orörd snö utanför pisten kommer man förmodligen att kunna åka ett par dagar framåt… helt fantastiskt! Bort med de frasiga ljuden när skidans kant skär mot hård pistsnö. Fram för de ljudlösa svängarna när man nästan flyter fram på de mjuka snökristallerna. Underbart! Men tyvärr så innebär inte utförsåkning så mycket kardioträning. ”Bara” benträning.
Träningsyra i snöblåsten
Det är något med luften här i Åre. Jag blir alltid så trött. Efter en eftermiddagstupplur på några timmar bestämde jag och grabben att vi skulle ge oss ut på en löpartur. Då blåste det bara lite, och det var inte så många snöflingor som yrde i luften.
Vi bestämde oss för att springa gamla vägen mot Åre. Fram och tillbaks blir det nästan 10km. Men vi höll på att vända redan utanför dörren. Det var halt som sjutton! Det var inte is, utan snarare riktigt hårt packad snö som har smält för att sedan frysa på igen. Efter att ha kanat runt nedför en liten backe bestämde vi oss för att köra på ändå.
Det gick ganska bra faktiskt. I alla fall när vi sprang till Åre. Jag hade musik i öronen och både sprang och försökte sjunga tillsammans med Marie i Trying to recall (ingen taktfasta dunkadunkarytmer i min Ipod för dagen inte). Försökte var ordet (det hade gått bättre om jag för det första kunde texten, och för det andra kan sjunga någorlunda rent). Men, när vi skulle vända hemåt bestämde sig vädret för att jävlas lite. Det började snöa. Och blåsa. Rakt emot oss. Det var inte lönt att blicka framåt för att ha koll på vägen utan det var bara att dra ner mössan över ögonen och hålla koll på nedåt. Och på marken var det bara vitt, vitt och vitt. Vitt var det förresten om man tittade uppåt också.
Även om grabben, som önskar sig stilla vindar och varmt solsken när han springer, svor över blåsten och snöyran, så mådde jag tiptop. Okej, det var väl lite eländigt. Men det är ju det som gör att man mår så bra när man kommer hem. Man känner att man faktiskt klarat av en riktig utmaning!
