Jag och pojkvännen tog rundan runt Hammarby Sjöstad idag. 13 jobbiga kilometrar. Inte för att rundan är backig eller sÃ¥ (den är tvärtom ganska flack!). Nä, orsaken lÃ¥g i att jag var för pratglad. Jo jag vet, man ska hÃ¥lla ett tempo sÃ¥ att man samtidigt kan prata. Men – när jag blir riktigt engagerad i nÃ¥got ämne lever jag mig in i det sÃ¥ till den grad att det blir jobbigt utan att jag samtidigt joggar. Det positiva är att det i alla fall inte blir lÃ¥ngtrÃ¥kigt när vi är ute och springer…

Rundan kring Hammarby Sjöstad är en av mina favoriter. Lagomt långt och ganska flackt. Men, det finns en grej jag inte blir riktigt klok på. Rundan både börjar och slutar med sträckan mellan Liljeholmsbron och Eriksdalsbadet. På utvägen är den sträckan ganska lätt avklarad, men när man springer den åt andra håller tar den aldrig slut. Den känns så mycket längre. Varför är det så att en sträcka kan vara längre åt ena hållet, än den är åt andra hållet?

Jag lider av en ganska ouppmärksammad Ã¥komma. Jag blir vÃ¥rdeppig. Inte nog med att jag ”tvingas stÃ¥ ut med vÃ¥ren”, jag tvingas stÃ¥ ut med alla som kvittrar om hur härligt det är med vÃ¥r ocksÃ¥. FrÃ¥n och till under vÃ¥ren drabbas jag av en mildare version av apatiskhet. Orkar inte städa, orkar inte fixa mat, orkar ingenting. IgÃ¥r var en sÃ¥dan kväll. Tulpanerna stod vissna pÃ¥ soffbordet och jag orkade inte laga nÃ¥gon annan mat än att koka potatis… det är bara att hoppas pÃ¥ att imorgon blir en bättre dag.