Jag och pojkvännen tog rundan runt Hammarby Sjöstad idag. 13 jobbiga kilometrar. Inte för att rundan är backig eller så (den är tvärtom ganska flack!). Nä, orsaken låg i att jag var för pratglad. Jo jag vet, man ska hålla ett tempo så att man samtidigt kan prata. Men – när jag blir riktigt engagerad i något ämne lever jag mig in i det så till den grad att det blir jobbigt utan att jag samtidigt joggar. Det positiva är att det i alla fall inte blir långtråkigt när vi är ute och springer…

Rundan kring Hammarby Sjöstad är en av mina favoriter. Lagomt långt och ganska flackt. Men, det finns en grej jag inte blir riktigt klok på. Rundan både börjar och slutar med sträckan mellan Liljeholmsbron och Eriksdalsbadet. På utvägen är den sträckan ganska lätt avklarad, men när man springer den åt andra håller tar den aldrig slut. Den känns så mycket längre. Varför är det så att en sträcka kan vara längre åt ena hållet, än den är åt andra hållet?

Jag lider av en ganska ouppmärksammad åkomma. Jag blir vårdeppig. Inte nog med att jag ”tvingas stå ut med våren”, jag tvingas stå ut med alla som kvittrar om hur härligt det är med vår också. Från och till under våren drabbas jag av en mildare version av apatiskhet. Orkar inte städa, orkar inte fixa mat, orkar ingenting. Igår var en sådan kväll. Tulpanerna stod vissna på soffbordet och jag orkade inte laga någon annan mat än att koka potatis… det är bara att hoppas på att imorgon blir en bättre dag.