När resten av Stockholm gjorde sig redo för lördagsförfest tog jag och löpartränar´n bilen till Lindingövallen.
”Lilla Lidingömilen”
Klockan var bara knappt 19 men det var ändÃ¥ beckmörkt. Jag hade hoppats pÃ¥ att hela milen skulle vara upplyst men det var bara pÃ¥ 1700-metersslingan det fanns belysning. Och knappt det. Tidvis sprang vi i beckmörker. Men det var kul ändÃ¥. Det gällde att ha ett högt steg sÃ¥ att man inte föll pÃ¥ envisa stenar och rötter (vilket nästan skedde…).
Det är helt otroligt vilken skillnad det är att springa pÃ¥ kvällen. Det gÃ¥r sÃ¥ mycket lättare! Att springa pÃ¥ dagen eller eftermiddagen brukar vara ganska sent men sÃ¥här pÃ¥ kvällen kändes det som att jag flög fram. Eller flög och flög. Jag ska inte ta i. Det gick inte sÃ¥ jädrans snabbt som det kan lÃ¥ta… totalt sprang vi tre varv, varav ett varv gick pÃ¥ 8.30 min. Det betyder en miltid pÃ¥ 50 minuter, vilket för mig nästan är att ”flyga fram” i och för sig.
