När resten av Stockholm gjorde sig redo för lördagsförfest tog jag och löpartränar´n bilen till Lindingövallen.

”Lilla Lidingömilen”

Klockan var bara knappt 19 men det var ändå beckmörkt. Jag hade hoppats på att hela milen skulle vara upplyst men det var bara på 1700-metersslingan det fanns belysning. Och knappt det. Tidvis sprang vi i beckmörker. Men det var kul ändå. Det gällde att ha ett högt steg så att man inte föll på envisa stenar och rötter (vilket nästan skedde…).

Det är helt otroligt vilken skillnad det är att springa på kvällen. Det går så mycket lättare! Att springa på dagen eller eftermiddagen brukar vara ganska sent men såhär på kvällen kändes det som att jag flög fram. Eller flög och flög. Jag ska inte ta i. Det gick inte så jädrans snabbt som det kan låta… totalt sprang vi tre varv, varav ett varv gick på 8.30 min. Det betyder en miltid på 50 minuter, vilket för mig nästan är att ”flyga fram” i och för sig.