Arg som ett bi stack jag ut på ett sent kvällspass som vanligt.

Trött

Jag är trött. Trött på allt. Trött mentalt och trött fysiskt. Det känns som att jag alltid kämpar i motvind. Det jag gör syns inte och märks inte. Jag kan hålla på och springa mina rundor hur länge som helst och försöka variera mig och hålla på enligt alla regler och föreskrifter – men ändå kommer jag ingenvart.

Och jag är trött på att alltid känna mig obekväm och förbisedd. Trött på att alltid känna att jag inte duger som jag är. Trött på att vara osynlig. Jag är trött på samhället som förespråkar ett så snävt ideal och trött på medmänniskor som lever och ser upp till dessa ideal trots att de inte medger det.

Minimal träningsglädje

Med minimal träningsglädje gav jag mig i alla fall ut i gårkväll. Det blev rundan längs Tanto, under Skanstullsbron, förbi Thaibåten och längs med Hammarby Sjöstad för att sedan svänga upp mot Vikingterminalen, under Slussenkarusellen och längs Söder Mälarstrand. Jag var arg mest hela tiden och det enda som ekade i mitt huvud var att jag var trött på hela skiten. Inte mycket till träningsglädje och inspiration som smittar av sig till er andra eller hur? Den kanske infinner sig snart igen, vem vet?

Det blev 8.5km på 50 min vilket betyder en fart på ca 6.2 min/km.