Träningsglädje

Så var det återigen dags för långpass…

Jäkligt lång uppladdning

Jag hade egentligen tänkt att bege mig ut på långpass igår. Jag satt och laddade och väntade på att den där jävla-anamma-stämningen skulle infinna sig. Den gjorde aldrig det, tyvärr. Men idag så, då fanns den där!

2 timmar

Jag satte på mig träningsskorna vid 4-snåret. Jag var ute i Saltis hos mina föräldrar och mamma tyckte att jag var galen. Solen gassade och det var ruskigt varmt. Skönt, tyckte jag. Jag gillar ju att svettas när jag tränar.

Men det var nog lite för varmt, för det hela blev lite jobbigt. Jag varvade min långsamma jogging (långsamt var ordet – det var ju långpass jag var ute på) med lite snabb gång. Jag försökte att inte vara avundsjuk när jag sprang förbi stranden i Erstavik och det badande strandfolket…

Så jäkla varmt men så jäkla skönt

Trots att det tog längre tid än jag tänkt mig, och trots att munnen kändes lika torr som Sahara, så var det ändå väldigt, väldigt skönt – speciellt såhär efteråt. Det är ju som det brukar vara, efter varje träningspass känns det så jäkla skönt så det är värt ”allt blod, all svett och alla tårar” – tusen gånger om! (Blod och svett förekom – men inga tårar!)

Det finns en genväg till att löpa snabbare. Eller genväg och genväg, snarare finns det tekniker som man bör utnyttja för att mer effektivt höja sin fart -istället för att ständigt mala på i samma takt som förut och hoppas på att det på sikt ska ge mer fart under fötterna. Tidningen Runners World förklarar detta på ett bra sätt, och här följer min egen sammanfattning av tidningens artikel:

Snabbast är inte alltid bäst, tröskelfart är bättre!

När du joggar snabbare än du brukar så märks detta både på flås och muskelanvändning. Springer du lagomt mycket snabbare så leder denna tempohöjning till formförbättring, men ledordet för detta är varsamhet och kontroll.

Effektiv tempoträning handlar inte om att lubba gärnet. Nej det gäller istället att hitta sin egen optimala tröskelfart. Tröskelfarten är, enkelt förklarat, den hastighet som ligger precis under den fart där du får mjölksyra i benen. Denna fart är helt individuell. Tröskelfart ger tillräckligt med fart för att tempoförmågan ska förbättras och utvecklas, men inte så hög att mjölksyran gör så att benen stumnar (du kommer att kunna jogga snabbare eftersom kroppen övar sig i, och blir bättre på, att leverera syre till kroppens celler). Att hitta denna tröskelfart är, enligt Runners World, nyckeln till att bli en snabbare och mer effektiv löpare. Det är också denna tröskelfart som jag är ute efter under mina intervallpass.

Dessa eviga intervaller

Apropå det så förmanade min tränare mig igår att intervaller på runt 7 minuter var lite väl långt. Det finns inga direkt dåliga intervaller, men han påpekade även att jag också kunde köra lite mer en-minuts-intervaller. Detta vet jag ju egentligen, men på något sätt känns intervaller på en minut jobbigare än intervaller på sju minuter. Troligtvis för att de kortare intervallerna kräver mer explosivitet och snabbare tempo, vilket återigen inte är min grej. Troligtvis är det inte min grej just för att jag inte brukar träna så. Typiskt, eller hur!

Med ynka två veckor kvar till Midnattsloppet har min löpartränare har sagt åt mig att ta mig i kragen.

Komma igång

Jag har inte tränat sedan i början av veckan och det är hög tid att köra igång på allvar. Speciellt då det är Midnattslopp om två veckor, Tjejmil veckan därpå och St Eriksloppet veckan efter det.
Tränarn sa att under denna helg bör jag träna alla dagar. ”Helst mer än 30 minuter”. Vadå, kan man löpträna i mindre än 30 min? Numera får jag dåligt samvete så fort mina träningspass ligger under 60. Under 60 = ingen träning. Stört? Ja kanske.

Ett av träningspassen bör vara i variant längre. Och ett av dem får gärna vara intervallbetonat. Jag valde detta idag.

1370 meter

I Saltsjöbaden finns en schysst slinga som mäter 1370 meter och som går på mjukt underlag (mestadels barr och grus). Där har jag sprungit sedan barnsben. När det var kondisträning på gympalektionerna höll vi till där. När man ville hålla igång under tonåren höll vi till där. Och nu när fantasin tryter och jag inte kommer på någon vettig runda att springa så håller jag till där.

Våga bli trött

Det blev fem varv. Vartannat lugnt, vartannat med mer fart. Jag övar på att bli trött. Tränarn säger att jag är dålig på att bli trött, att jag inte vågar. Och det är nog sant. Det är sällan jag springer så fort att jag blir riktigt, riktigt anfådd. De lugna varven gick på en fart runt 9.4km/h (6.38) och de fartiga på runt 11.4km/h (5.29). Detta kan klart förbättras!

Jag blev lite anfådd idag. Men inte tillräckligt. Så jag måste jobba på det. Med andra ord så måste jag köra intervaller och fartlekar oftare. Fan, det är just det som är det jobbigaste!