Så var det dags för dagen D

Sen start

Starten klockan 22.15 (för mig i startgrupp 4) var perfekt. Jag har ju övat ordentligt på det här med sena starter.

Det var mörkt och mysigt och knökat med folk vid Zinkensdamms IP under lördagskvällen. 17 000 par förväntansfulla fötter laddade upp till sambatakter. Eller, så förväntade jag mig att det skulle vara efter att ha läst alla posters och flyers om Midnattsloppet. Men det var mer dunka-dunka än samba faktiskt.

Rätt coolt var det i alla fall att vi alla sprang i likadana t-shirts. Dock hade jag önskat att det stod namn på tröjan. Inte startnummer, utan namn. Det skulle ha varit coolt. Nu stod det endast startgrupp.

Med tröjan på (om än inte perfekt passform) började jag min milrunda nästan prick 22.15. Det var backe upp och… backe upp. Nerförsluten lyste med sin frånvaro. Ok, där fanns kanske ett och annat men det kändes inte så.

Inte speciellt jobbigt…

Det var inte speciellt jobbigt. Nej det var skitjobbigt. Och det var inte bara knökat med folk i startgrupperna utan knökat med folk under en mil söderasfalt. Trångt men glatt dock. Det var otroligt kul att springa detta lopp och speciellt roligt med alla påhejande människor!

Mardrömsbacken upp mot Katarina kyrka var nog inte det värsta. Det som var jobbigt var alla sega uppmotslut och att dessa kom på slutet. Målraken längs Hornsgatan var jobbig men underbar men däremot var tiden inget att skryta med. Dryga 62 minuter. Jag skyller på trängseln, på uppförsbackarna och på en konstig och lång uppladdning. Men – tiden har jag redan glömt och istället är det den härliga stämningen jag minns!