Undrens tid är inte förbi – ett mirakel har skett denna dag!

05.50!

Igår kväll, efter dagar av träningstristess, kom jag på att jag ville ut och provspringa ett marathonvarv (ca2 mil). Denna idé slog mig vid midnatt. Min eviga ledstjärna i löparspåret tyckte att jag var galen (som alltid) och ville åtminstone vänta till imorgon bitti.

– Jaha, suckade jag uppgivet.

För jag vet ju med mig att jag inte kan gå upp på morgonen och vara hurtig och motionera. Jag har ju för fasen försökt med detta var eviga morgon sedan i mars!

Men jag ställde klockan ändå, 05.50. Ville ut klockan 6 för att inte behöva trängas med en massa folk.

Mycket riktigt så ringde klockan 05.50. Jag drog täcket över mig. Men till slut blev jag upptjatad. Och väl var väl det för innerst inne ville jag ju ut och springa! Jag har aldrig provat på ett marathonvarv och var väldigt nyfiken på banan.

Ett av två marathonvarv

Marathonbanan är som bekant 42 195m och avgörs på två varv. Det första varvet är lite kortare och det andra lite längre. Vi sprang det längre.

Den riktiga starten går vid Stadion. Men min start gick vid början av Västerbron. Det var lite småkyligt på morgonkvisten, och oj vad det blåste! Det var skönt att komma ner till Norr Mälarstrand för här låg solen på och gassade och det var inte många morgontidiga bilar vi mötte. Fleminggatan är visst en jobbig höjdpunkt (och då menar jag höjd som i backe) för många. Men för mig, som just då bara avverkat en halv mil så gick det ganska bra. På Valhallavägen började jag undra var alla vätskekontrollerna var. Jag hade ju dittills inte sett till en enda. Min kompanjon i denna galenskap var alert och skaffade hastigt fram en flaska sportdryck. Tänka sig vilken lyx! Att springa på Djurgården är alltid fint, om än lite tjatigt eftersom vart eviga lopp envisas med att gå här (SpringCross, Tjejmilen, Blodomloppet…) men nu började det kännas i benen att man sprungit långt! Kanske inte trötthet, utan mer i höftkulor och leder. När man väl är på Strandvägen är det inte långt kvar (iaf inte mentalt) men människorna hade vaknat. Särskilt turisterna. De hopade sig både här och vid Skeppsbron. Nu var det också ganska eländigt att springa. Söder Mälarstrand var sista hindret innan jag äntligen var i mål.

Det längsta jag joggat, men det jobbiga kom efteråt

Jag har aldrig förut sprungit 22km så att springa imorse var stort. 22km är trots allt 22km. Det kändes extra skönt att ha avverkat dessa på en snittfart på 9km/h och samtidigt känna att jag hade kunnat jogga med lite mer fart i benen.

Trots längden så var det jobbigaste med hela rundan nog trapporna upp från målgången och hem. Aldrig har trappstegen varit så branta – och så många – som nu! Men bra kändes det iaf! Sådana här galenskaper vill jag göra fler gånger. Och det bör jag göra. Ett långpass i veckan säger min coach, helst mellan 90-120 minuter. Idag sprang jag 150 (och brände 1600 kalorier)!