Träningsglädje

Så var det åter dags för PT-träning…

Intervaller på löpband

Jogging ute i det fria i all ära, men på löpband kan man ändå få en kvalitativ genomkörare.

Jag har blivit uppmanad att bli snabbare, och ett sätt att nå detta mål är att köra intervallträningar eller fartlekar. Visst, man kan göra det utomhus. Häromsistens försökte jag spurta uppför Västerbron men problemet är ju att jag vet att det är så jädrans långt kvar hem – så jag sparar mig!

Intervaller på löpband är ett bra alternativ. Det är alltid nära ”hem”. Och jag vet precis hur fort jag springer och har lättare att känna mig nöjd efteråt.

Idag blev det 40 min intervallträning. Jag värmde upp i 10min genom att gå på 5.0, 5.5, 6.0 och 6.2 och sedan småjogga i 9.0. Sedan joggade jag omväxlande på 10, 10.5, 11, 11.5, 12 och 12.5. Jag kände mig väldigt duktig som inte tröttnade på rullbandet (som jag annars lätt gör) och som dessutom höll en ganska god fart.

Dock var det inte ett optimalt intervallpass har jag fått veta såhär i efterhand. Det ska vara större skillnad mellan intervallerna och jag tjänar mer på att springa tex 9.0 och 12.5 (eller 13.0, 13.5) om vartannat…

PT (3)

Vi körde igång hårt med ett superset – benpress och sedan direkt efter skidåkarställning. Det var kul! Sedan följde som vanligt chinsen (fy sjutton vad omöjliga de är), axelövningar, mage och en massa core…

Vi höjde vikterna på ganska många övningar vilket kändes bra!

Jag började jogga igår. Och kom hem idag…

Bastu och fika

Stockholm är som en bastu! Hett hett! Min plan var att träna intervall på löpbandet på Sats Zenit men i den här värmen kan man ju inte träna inomhus.

Istället ändrades planen till att fika på Fåfängan. Det innebar inte så mycket träning… men de hade god blåbärspaj och en underbar utsikt!

Nattlig jogg

Träningsplanerna lades på hyllan, åtminstone för stunden. Det är kanske galet, men jag tog mitt första joggingsteg klockan 23.06.

Det var ljummet i luften när jag joggade utmed Årstaviken mot Skanstullsbron. Jag mötte par som förälskat (tror jag i alla fall, jag såg ju inte så mycket i mörkret) höll varandra i handen eller som hånglade på parkbänkar, mattar och hussar på kvällspromenad och cyklister i drivor.

Det var lugnt på Thaibåten vid Hammarbykajen och lugnt på de andra fik som ligger utmed gatan upp till Londonviadukten. Några enstaka taxibilar och bussar körde förbi mig utmed Viking Line-terminalskajen och vid Patricia syntes inte en kotte till.

Längs Söder Mälarstrand hade jag hela cykelbanan för mig själv och jag sprang och beundrade utsikten mot Kungsholmen. Att jogga sent på kvällen är rogivande! Jag kom dock hem dagen efter – tisdagen den 13 juni klockan 00.08 rättare sagt.

Var eviga kväll har jag som ambition att gå upp nästa morgon, i tid, och ta en morgonjogg. Stillsamma bilder med fågelkvitter, ljummet solsken, sommardoft och folktomhet hägrar i min fantasi. Det är nämligen så jag tror att det är att morgonjogga. Att jag inte säkert vet beror på att jag aldrig lyckas ta mig ur sängen så pass tidigt.

Morgonstund har guld i mun

Gick och la mig kl 1 i fredagskväll vilket var tidigt med tanke på att jag hade varit ute med några kompisar. Jag hade dock hållt mig till Cola (light – mmmm, aspartam!) hela kvällen. Förutsättningarna kunde därför inte ha varit bättre. Enligt planen skulle jag gå upp kl 8, dra på mig träningsdojjorna och njuta av sommarmorgonen och lite morgonflås.

Klockan ringde 8. Jag tänkte att jag kunde ligga och dra mig lite till och ställde klockan på återuppringning.

Klockan ringde 8.10. Jag tänkte att jag kunde ligga och dra mig lite till och ställde klockan på återuppringning.

Klockan ringde 8.20. Jag tänkte att jag kunde ligga och dra mig lite till och ställde klockan på återuppringning.

Sådär höll det på. Ända tills klockan var strax efter 10. Då hade jag börjat ge upp planerna på en morgonjogg men pojkvännen manade upp mig och fick mig motiverad igen.

Hela Kungsholmen runt

Gäspandes satte jag på mig träningskläder och hörlurar. Det fick blir lite eurotrash-musik så här på morgonkvi…uhm, nej, förmiddagskvisten. Med Cascada i mina öron begav jag mig ut på det sedvanliga varvet runt Kungsholmen.

Denna gång sneddade jag dock inte över Hornsberg utan fortsatte runt hela Fredhäll. Långt – men mysigt!

Det är skillnad på att kvällsjogga och morgonjogga dock. Jag har ju inget spring i benen på morgonen!