Träningsglädje

En av anledningarna till att jag gillar Sats Zenith är att man kan kolla på TV samtidigt som man tränar. Smart tycker jag, även om jag skulle föredra att ratta in min egen kanal (som på gymet jag tränade på i Toronto och Dublin) istället för att samsas med alla andra…

Höghastighetsintervall

När jag körde mina förra intervaller tyckte min inofficiella tränare att det borde vara större skillnad mellan mina intervaller och vilopauserna.

Jag tog kritiken till mig. Denna gång vilade jag på 9km/h och inledde med två minuter på 12km/h. Sedan en minut på 13km/h, en och en halv minut på 13km/h. En minut på 13km/h och 13.5km/h och en minut på 13.5km/h och 14km/h och till sist en minut på 14km/h.

Mitt överambitiösa mål var att hålla på i en timma. Efter en halvtimme var jag trött, väldigt trött. Så jag avslutade med att gå i 10 minuter och sedan gick jag och försökte få snygga armar genom att träna mina biceps och triceps…

Min inofficiella tränare tycker inte att jag behöver gå över 14km/h på intervallträningen förklarade han då jag stolt berättade om mina prestationer på löpbandet. Han ser helst att jag springer längre intervaller på 12 och 13km/h.

Ajaj kapten, tänkte jag.

Underhållning

I vanliga fall springer jag med musik. Men på gym blir det lätt tråkigt. Jag behöver något omväxlande att vila ögonen på och det krävs mer än snygga grabbars vältränade ben.

Ett bra TV-program funkar till exempel. Ikväll var det spännande – Italien mötte Australien i en åttondelsfinal som jag hade sett fram emot hela dagen. Snygga fotbollsspelares vältränade ben duger alltså som underhållning!

(Matchen slutade 1-0 till Italien efter att Italien fått en straff 10 sekunder före matchen skulle blåsts av. Snacka om surt för Australien!)

Vem sa att midsommar bara var till för aktiviteter såsom ölhävning och dans kring midsommarstång? Nej, midsommarafton duger lika bra till mer ansträngande aktiviteter!

Midsommarafton

Det blev ett lugnt midsommarfirande denna gång. Största delen av dagen spenderades på en båt i en vikt med vatten så försommarljummet att jag badade i ganska många minutrar!

Vid hemkomsten hade all energi försvunnit men jag tog mig i kragen och snörde på mig joggingdojjorna.

Ska här ätas (och det ska det ju! Vadå? Det är ju för fasen midsommar!) – så måste här springas!

Det blev ingen kort runda. Det blev 72-minutraren! Fast denna gång kapade jag tiden till att bli 66 minuter.

72-minutraren

72-minutraren går i blandad terräng. Första halvkilometern går i ett spår i Lidngöloppsstil och sedan en kilometer på cykelbana. Sedan följer ytterligare några kilometer i kuperad skogsterräng med fin havsutsikt och en sandstrand att längta till. Men den är snabbt förbisprungen. Snart smalnar det av och underlaget förvandlas till en bred stig med diverse stenar och rötter att hålla koll på. Det går uppför och nedför. Efter 25 minuter öppnar sig världen och framför oss breder en vinglande grusväg ut sig. En grusväg som känns olidligt lång och som innehåller två jobbiga backar. Här möter vi två cyklister som måste tro att vi är spritt språngandes galna! Till slut tar vi av från grusvägen och vi följer en slinga i skogen som går längs en golfbana. Fint och mysigt att springa i skogen även om man är ordentligt trött såhär på sluttampen. Rundan avslutas med en spurt förbi golfhuset, som idag på midsommarafton är ödsligt tomt.

Det är skönt att svettas lite på självaste midsommarafton och det gör att den goda färskpotatisen och de röda jordgubbarna smakar ännu lite bättre!

I takt med att frustrationen över att inte ha kunnat träna ökat, har ryggen känts bättre – äntligen kan jag träna!

20.49 pm

Ikväll – 20.49pm – slog rastlösheten till. Klockan var för sent för att göra något ”riktigt” och för tidigt för att inte göra någonting alls.

Jag har länge velat provspringa Lidingöloppsbanan. Och med en bil till förfogande stod det mig mer eller mindre fritt att göra vad jag ville, ja, inom vissa gränser då. Betänketiden var inte lång. 3 sekunder var det enda som behövdes, och knappt det. Jag ville ut och springa! Sagt och gjort. Jag och min ledstjärna som redan sprungit Lidingöloppet några gånger satte oss i bilen, körde genom stan och parkerade i ensam majestät på det store gräsfältet.

– Här brukar det vara fullt med folk och en massa poliser, sade min ledstjärna.

Men denna kväll syntes det inte till en enda människa. Inga polissirener heller. Dock sköntjes några majstänger som väntade på att bli resta och dansade omkring. Men ännu härskade lugnet.

Banan

Jag vet absolut ingenting om Lidingöloppsbanan, annat än att den går i backig terräng. Abborrbacken hade jag aldrig hört talas om, förrän ikväll nar jag var mitt i den.
Banan är fin. Den påminner lite om den terräng jag springer i ute i Erstavik (Nacka). Det är kuperat, visst, men såhär i efterhand kommer jag bara ihåg två backar… men de mindre backarna kräver både kraft och energi och jag tog mig runt på över timmen. Ganska mycket över timmen. Inte speciellt imponerande alltså!

Det riktiga loppet

Jag funderar på att anmäla mig till loppet, men jag vet inte vilket. Jag står och väger mellan tjejloppet på 10km eller halva Lidingöloppet (15km)… om jag anmäler mig krävs det dock ett flertal besök till, och träningstillfällen, på banan!