Min höga ambitionsnivå förde mig till gymets rullband ännu en dag. Planen var att spendera ett längre pass på den rullande mattan. Men fy fasiken vad trist det var!

Tungt och långt – var planen

Hela dagen hade jag gått och längtat till ett tungt och långt pass. Jag såg framför mig hur jag svävade fram på rullbandet och sprang kilometer efter kilometer i ett lagomt tempo. I mina drömmar var det inte tråkigt. Nej det var en lätt resa som tog mig genom TV-program såsom Brasilien vs Ghana, Stilpoliserna, Room Service och Biggest Loser. Inte ens reklamen kunde jaga undan min vilja.

Tji fick jag.

Viljan till att springa långt ifrågasattes redan efter lunch. Jag var för hungrig. Knaprade lite sallad redan klockan två och försökte avnjuta en ljummen proteindrink klockan fyra. Mellanlandade här hemma efter jobbet trots att jag tänkt åka direkt till träningen. Jag var störthungrig.

Det var kvavt ute. Och mer kvavt inne.

Jäkla skit-piss!

De första 10 minutrarna gick bra. Sprang på 6min/km-fart. Sedan blev det tråkigt – och jag la av.

Hallå? Hur tänker jag?

Jag blev arg på mig själv för att jag slutade springa, men min kropp ville inte lyda mitt sinne och jag tog inga fler löpsteg. Frustrerad med mig själv fortsatte jag att gå. Jag hade ju gett mig sjutton på att detta skulle bli ett långt pass.¨

Det blev 130 minutrar på löpbandet. För det mesta i en hastighet på 6.5km/h och 3% backe. Jag brände nästan 800 kcal men kom bara 13 kilometer. Det är inte alls imponerande.