Var eviga kväll har jag som ambition att gå upp nästa morgon, i tid, och ta en morgonjogg. Stillsamma bilder med fågelkvitter, ljummet solsken, sommardoft och folktomhet hägrar i min fantasi. Det är nämligen så jag tror att det är att morgonjogga. Att jag inte säkert vet beror på att jag aldrig lyckas ta mig ur sängen så pass tidigt.

Morgonstund har guld i mun

Gick och la mig kl 1 i fredagskväll vilket var tidigt med tanke pÃ¥ att jag hade varit ute med nÃ¥gra kompisar. Jag hade dock hÃ¥llt mig till Cola (light – mmmm, aspartam!) hela kvällen. Förutsättningarna kunde därför inte ha varit bättre. Enligt planen skulle jag gÃ¥ upp kl 8, dra pÃ¥ mig träningsdojjorna och njuta av sommarmorgonen och lite morgonflÃ¥s.

Klockan ringde 8. Jag tänkte att jag kunde ligga och dra mig lite till och ställde klockan på återuppringning.

Klockan ringde 8.10. Jag tänkte att jag kunde ligga och dra mig lite till och ställde klockan på återuppringning.

Klockan ringde 8.20. Jag tänkte att jag kunde ligga och dra mig lite till och ställde klockan på återuppringning.

Sådär höll det på. Ända tills klockan var strax efter 10. Då hade jag börjat ge upp planerna på en morgonjogg men pojkvännen manade upp mig och fick mig motiverad igen.

Hela Kungsholmen runt

Gäspandes satte jag pÃ¥ mig träningskläder och hörlurar. Det fick blir lite eurotrash-musik sÃ¥ här pÃ¥ morgonkvi…uhm, nej, förmiddagskvisten. Med Cascada i mina öron begav jag mig ut pÃ¥ det sedvanliga varvet runt Kungsholmen.

Denna gÃ¥ng sneddade jag dock inte över Hornsberg utan fortsatte runt hela Fredhäll. LÃ¥ngt – men mysigt!

Det är skillnad på att kvällsjogga och morgonjogga dock. Jag har ju inget spring i benen på morgonen!