Jag är enormt nöjd med dagens 28 km i trailskorna. Och så är jag lite, liiite rädd inför kommande helgs dryga 40 km.

Det är inte konditionen eller så. Det är mest att fötterna blir trötta efter typ 23. Och att jag börjar snubbla och tappa koncentrationen efter typ 15. Men mest är det nog fötterna. Att gå Fotrally (en gåtävling där man går i 5 km/h och den som klarar det längst vinner) skulle jag aldrig klara ens ett halvt dygn.

Jag tog i princip sista gondolen upp i VM8:an i eftermiddags. Solen stod högt på himlen och jag har fått en snygg t-shirtrand på vänsterarmen som förmodligen envist kommer sitta som ett minne för resten av sommaren.

En enda gång tidigare har jag gått runt Åreskutan; det var en höstdag och jag minns det som så väldigt blött och ensamt på ett stort fjäll – trots att vi var ett tjejgäng, bland annat Carina som ska springa 16 mil i helgen, Karin som gjort hur många triathlons som helst sedan dess, Mary som ska springa Swiss Alpine inom kort och Fredrika som är algdrottning på Österlen och syns i pressen för hennes entreprenörskap var och varannan vecka. Jag tänkte på det fina gänget idag, och hur den helgen för länge sedan verkligen satt sig som en fin bild i minnesbanken.

Skyltningen runt Åreskutan är inte wow men det finns inte så många stigar att välja på så det är i princip att följa markeringarna och gissa att det är rätt. Från början är det en bred grusväg som går förbi Rödkulleliften och sedan smalnar det av till en stig som går nedanför Stendalen och så runt berget.

Det var lite blött här och var; fjällbäckarna hoppade jag gladeligen i och kylde ner fötterna lite eftersom det var så himla varmt. Jag vet dock att blöta fötter är ett no-no inom ultralöpning men jag tänkte att drygt 20 km inte skulle vara så farligt. Det var det inte heller, inte av den anledningen i alla fall. Just nu badar fötterna i sheasmör så jag hoppas på en speedy recovery.

Att tassa över en myr bekymrar mig inte heller så mycket, mer än att man får lite skit i skorna och det fanns verkligen ingen tid att stanna att knyta om dem eller rensa dem på småkvistar. Jag hade liksom glömt att det finns insekter på fjället. Myggen är enkla att vifta bort men de där köttätande gigantiska bromsarna, what’s up with them?

Lite längre bort, när jag hade utsikt mot Kallsjön, kom några getingar och följde efter mig och då var jag tvungen att gå och konstant vifta med min ryggsäck i några kilometrar. Jag försökte springa ifrån dem men det resulterade bara i maxpuls för min del – getingarna hängde på.

På baksidan av Åreskutan var det lite lerigt här och var och det är den absolut tråkigaste terrängen. Man blir liksom skitig. Det var därför jag ställde mig i duschen med alla kläder på när jag kom hem; inklusive skor och allt…

När gps:en på klockan stod på typ 20 km var jag nöjd och började slentriangå istället. Jag skulle egentligen vikt av för mer stig in till Åre by men jag var vid den tidpunkten helt förslukad av tanken att jag ville köpa något att dricka och tänkte att ICA Björnänge var närmst.

Det var det inte. Det blev troligtvis en omväg på 5 km och jag hade lika gärna kunnat köpa min 1.5-litersflaska Loka Crush på OKQ8 vid kabin och kommit hem snabbare. Nu fick jag en rätt tråkig avslutande promenad på ”anarkiststigen” vid E14 och sedan långsamma steg hem längs Årevägen.

Men det där spelar inte så stor roll nu i efterhand. Det står 28 km på klockan och det är jag nöjd med. På lördag om en vecka ska det fyllas på med typ 20 km till…

En annan riktigt bra grej jag tar med mig från dagen är de energy jelly beans jag köpte i USA, de funkade hur bra som helst och var enkla att få i sig! Jag sköljde ner dem med lite vatten från en fjällbäck och tänkte att det fick bära eller brista med eventuell magsjuka från sådant. Det går i alla fall inga kor uppströms och betar och kissar, så det kändes relativt safe.

Nu ska jag fortsätta skölja ner mitt äventyr med mjölk och en kall öl. Om inte någon kan skicka hit ett matbud förstås?