Jag både startade och gick i mål på Tjejvasan 2012. Till slut. Halskänningarna satt i hela dagen igår och jag bestämde mig för att om det inte kändes i halsen på morgonen så skulle jag köra. Annars skulle jag avstå. Under kvällen läste jag om hur en av de jag följer på Instagram berättade hur hans 3 år gamla son fått ”meningitis” (någon typ av hjärnhinneinflammation om jag förstått det rätt) och hur han förlorat talförmåga och synen och drabbas av ”seizures” – men att han fortfarande var den lilla kille som han var innan det hände och hur han fortfarande hade kvar sin humor och personlighet. Annie skrev till mig under kvällen ”det finns många lopp men bara en Sara” och det har hon så jäkla rätt i.

Vi vallade skidor till över midnatt. Att det skulle bli klister var det aldrig något snack om men det där med glidvalla är ju också en hel vetenskap. Den har jag inte gett mig in på ännu (jag har typ aldrig glidvallat förrän i vintras) men Viktor gjorde ett riktigt bra jobb och lade på olika lager med grafit och grejer. Stort tack!

Imorse ringde klockan strax före 7 och vi laddade med gröt och jordnötssmör – en specialare á la Åsa. För säkerhets skull lade jag till lite Skyr och använde blåbärssoppa istället för mjölk. Ett ägg senare och jag ställdes inför nästa beslut: vad ska jag ha på mig?

Vasaloppet är Crafts arena – jag har nog aldrig sett ett varumärke så överlägset på utövare. Jag körde också min Craftjacka (vilket egentligen är en löparjacka) över en kortärmad underställströja och dubbla löpartights från Nike. Färdigklädd och klar var det bara att åka ner och ställa sig i startledet. Jag är rookie på det här med skidtävlingar men fattade att man skulle in i startledet tidigt och lägga ut sina skidor. Sedan var det helt plötsligt dags för start. Pang och iväg och jäklar var mycket folk det var!

Första kilometrarna handlade om att överleva. Det var stop and go i spåret och någon trillade till höger medan en annan krockade till vänster. Eftersom jag startade så hade jag inte ont i halsen men jag kände mig matt och orkeslös och tyckte det var fruktansvärt jobbigt fram till Hökberg. Så pass att jag ringde Grabben och undrade hur jag skulle göra. Fortsätta (med förhoppning om att se mer utförsbackar än uppför) eller kasta in handduken eftersom dagsformen inte gjorde mig rättvisa. Grabben sa att jag åkte bra och efter en koll på klockan så visade det sig att det stämde. Känslan av evighetslångsam som jag upplevde var helt fel!

Jag bestämde mig för att åka vidare till nästa kontroll men också att jag skulle ta det lugnt. Jag blev hela tiden omåkt men hade övergett alla tankar på att ta rygg på någon. Jag fokuserade på att åka i min fart och att inte ligga för högt i puls eftersom det var när jag försökte ta i som jag kände mig orkeslös. Jag hade snön och vallan på min sida. Årets lopp var snabbt och jag hade okej spår att åka i hela vägen. De var långt ifrån perfekta och ibland sönderplogade i nedförsbackarna men jag höll mig på min kant längst ut i höger så att jag inte stördes eller blev störd. I stort sett alla andra låg i vänsterspåren.

Jag åkte utan klocka och tycker att det är rätt behagligt att inte bli störd, eller stressad, av tider som jämförs med känslan i kroppen. Jag passerade kilometer efter kilometer och i nästa kontroll ropades mitt namn ut i högtalarna och precis så trillade jag på en isfläck precis innan vätskestationen. Det blev min enda vurpa under loppet och jag lyckades parera en del andra som trillade i mitt spår.

När jag såg 15-kilometersskylten spred sig en skön känsla i kroppen och när jag såg skylten som sa att det bara var 9km kvar blev känslan större. Det kändes segt och lite långt på slutet men en dextrosol på Ica-stationen några kilometer från mål funkade som en bra quickfix för att orka hela vägen. Jag visste att känslan i kroppen kunde slå om till enorm trötthet och åkte ”försiktigt” i stort sett hela vägen. Att ha min Camelbak med varm saft funkade grymt bra och jag kunde fylla på med vätska och energi när helst jag ville.

Hejaropen utmed banan var bäst någonstans ute i skogen i mitten av loppet där man samlats för att grilla korv och heja på. Upploppsrakan var full med folk men utan vare sig applåder, hejarop eller musik. Att få den lilla knixen med svag utförslöpa in i mål var en skön känsla och jag gick i mål som eliten – stakandes – fast några timmar senare…

Jag hade några olika mål inför loppet. Om jag gick under 3h skulle jag vara supersupernöjd. Under 3.15 nöjd och under 3.30 så skulle det vara ok. När jag stakade över mållinjen visade klockan 2.56.55 och det är jag otroligt nöjd med. Ett snabbt före tillsammans med riktigt bra skidor och att jag stod i en bra startgrupp som gav mig helt okej spår att åka i möjliggjorde min tid. Att jag kände mig svag och orkeslös gjorde att jag åkte på halvfart och det hade därför varit kul att se vad tiden blivit om jag kunde ge allt. Fast så särskilt många tankar tänker jag inte tillägna den analysen. Känslan av att ha gått i mål är grym – tack Grabben för att jag inte bröt!

Dagen till ära bjöd Dalarna på strålande sol och en tydlig känsla av vår. I samband med att jag gick i mål på Tjejvasan blev det vår också i min egen värld och jag ser fram emot allt vad det innebär! På måndag inleder jag ett nytt projekt fast först ska vi supportera killarna på Öppet Spår. Det blir fasligt tidigt imorgon bitti med andra ord…

Viktor vallar

Lite lätt nervös före start

Precis vid start

Strax före mål

Sjukt nöjda! Ser ni våren!?!