Det börjar så sakta gå upp för mig vad jag har gett mig in på.

Totalpuckat

24-timmarsloppet i Hallsberg är snart verklighet. Jag har precis insett det knäppa i det hela.

Det knäppa är inte att jag ska springa i 24 timmar. Det har jag nämligen inga planer på att göra. Mitt mål är att hålla igång under 24 timmar – och inte sova.

Det knäppa är att jag kommer vara ute och ”hålla igång” klockan 23 på kvällen, klockan 01 på natten och klockan 05 på morgonen. Jag har precis insett är att det är sjukt kallt på natten och den tidiga morgonkvisten. Bara några enstaka plusgrader om det inte kommer något tropiskt väderfenomen och invaderar Hallsberg nästa fredag. Sådan tur räknar jag inte med. Istället ska jag leta upp vantar och mössor. Jag packade nämligen inte särskilt strategiskt när jag lämnade Stockholm och tänkte inte på att jag inte skulle komma hem igen innan Hallsberg. Jag har bara t-shirts med mig. Jag måste shoppa!

Jag räknar inte med att butikerna ska sälja vantar och mössor just nu. Men så gick jag förbi detta skyltfönster. Mitt i hetaste (hrm) juli tycker butiken Brothers (eller något liknande) att det är höst. Äntligen! Ni som precis går på sommarsemester är med andra ord för sent ute – enligt butiken. Undrar om de har några vinterkläder jag kan springa i?

Äntligen höst?
Nej tack!
Vi har inte fått någon sommarvärme än.

Jag var nyss ute och kände på kylan. Klockan var 23.00 och det var kallt. Kallt och ruggigt. I sådant väder ska jag vara ute och springa. Inte i en timme eller så. Nej i ett helt jäkla dygn. Snacka om att immunförsvaret kommer tokkollapsa och att jag kommer få världens förkylning. Men när det gäller galenskaper som 24-timmarslöpning är det värt det. Att springa i ett dygn placerar sig rätt högt på meritlistan med tokerier. Förmodligen kommer jag inte att hålla med mig själv klockan 05 på lördag morgon.>

Juli har börjat bra. Med 45 min snabb promenad och nästan 120 min terränglöpning.

Terrängjogg

Coola Karin har fått dille på att springa i terräng. När hon föreslog ett löppass i Ursvik var jag inte sen att haka på. Vi planerade att ses hemma hos henne efter jobbet för att åka till Hallonbergen och sedan springa milspåret där i Ursvik.

30 minuter innan jag ska lämna jobbet öppnar sig himlen på riktigt. Det är inget sommarregn. Inget duggregn. Det är ett ordentligt skyfall som pågår utanför fönstret. Jag ringer Karin, säger att vi visserligen kan springa i regn – men inte Ursvik i regn. Det blir som att springa i rena lervällingen. Efter lite velande så tar vi oss i kragen. Lite (!) lera har ingen dött av. Vi ska till Ursvik!!

Väl framme vid spåren ser marken ganska torr ut. Inget skyfall här inte. Istället skiner solen och fåglarna kvittrar. Vi är så tagna av intrycken att vi hurtigt slänger milspåret över axeln och istället bestämmer oss för att ta oss an 15-kilometraren: Ursvik Extremspåret.

Ursvik Extrem går väldigt mycket runt, runt och väldigt mycket upp och ner. Coola Karin beskrev det perfekt: det kändes som att springa runt i en blomma (runt bladen, ni vet). I början var det roligt men vid 11 km kändes det som om vi aldrig skulle komma fram. Men det gjorde vi. Efter nästan två timmar. Då var benen väldigt sega – trots att flåset aldrig varit speciellt jobbigt eller mjölksyran nära. Det är helt enkelt så att backar suger musten ur en. Och vi hade inte speciellt bråttom heller. Vi hade nästan en liten minisemester där ute i skogen. Så långt från livet kändes det som att vi var!

Innan det sega vid 11 km började kom vi på världens bästa idé. Förutom 24-timmarsloppet och våra 2 multiträningsdagar vi planerar för, så ska vi ha en terrängdag. Under en och samma dag ska vi springa milspåret i Hellas, Ursvik och på Lidingö. Jag tror jag ska föreslå att vi kallar det för The Kinder Challenge: 3 överraskningar i 1!>